Får dom varann?

Har jag blivit gammal, ett tecken på det? Kanske bara fånigt att fundera i dessa dystra banor. Det är väl den knastertorra uppsalaakademikern i mig som tror att man måste ifrågasätta allt. Den överutbildade som inte bara låter känslor och reaktioner flöda spontant och fritt.

Faktum kvarstår hursomhelst. Mer och mer ser jag filmer och tv-serier med mammas glasögon på. Och jag som brukade irriteras på hennes stående inflikningar när vi tittade på något tillsammans: "Får dom varann?" Eller: "Är han le mot henne?" 

Jag tror att mamma var en fullblodsromantiker, hon som värnade om och kämpade för utslitna arbetarkvinnor med stora barnkullar. Drömde om livslång kärlek. Pappa ende mannen i hennes liv, någon "pyscha" som "sprang efter karlar" var hon inte. 

Nå, det fanns en man före pappa. Men han emigrerade till Amerika. Sökte jobb där. Hamnade i Chicago, om jag fattat det rätt. Där utflyttande sandvikare slog sig ned. Utan att kunna spika engelska. 

Kanske ville han att hon skulle komma efter. Inte vet jag vad hon lovat honom, eller de varandra i ungdomlig oskuld. Hon som var så rotad på Bruket och i Sandviken. 

Ett amerikabrev dök upp en vacker dag. Då hade mamma redan träffat den stilige nordupplänningen som alla kvinnor blev knäsvaga av. Humphrey Bogarts dubbelgångare. 

Han råkade få syn på brevet väntande på köksbordet, oöppnat kastade han svartsjukt in det i den vedeldade spisen. Mamma fick aldrig veta vad som stod i det. (Eller om det rent av innehöll en biljett.) Hon berättade det hela för mig sista våren hon levde. 

När spänningarna mellan oss släppt, vi var inte längre endast mor och son, utan två vuxna, fristående individer. Vi drack kaffe, småpratade lugnt och avspänt med varandra, som aldrig tidigare. 

Jag ser en brittisk tv-serie på C More, Cranford, utspelar sig på 1840-talet i en småstad i Cheshire on the countryside. Bygger på två böcker skrivna av Elizabeth Gaskell (1810-1865).

Dame Judy Dench och andra lysande stjärnor briljerar i tidstypiska utstyrslar. Storyn vetter mot Charles Dickens ibland, med alla lustiga figurer. Andra gånger mot Anton Tjechov och rural aristokrati på väg sköljas bort av nya tider.

Intriger och förvecklingar. Kärleksfulla ögonkast. Blyga leenden. Förstulna antydningar. Brustna hjärtan. Ond, bråd död. Serien har allt. 

Jag kan inte slita mig. Och ur mig kommer som från buktalarens docka, utan att invänta svar från medtittaren: "Får dom varann?" När det hettar till: "Är han le mot henne?" I himlen ler nog mamma åt sin son.

Tilläggas bör att även salig far var utrustad med upprepade kommentarer. "Det här får dom kritik för." När handlingen var knökig: "Annars blir det ingen film." Aldrig glömmer jag när vi såg klassikern Landstormens lilla Lotta bänkade i Rummet på Smedsgatan i Sandviken.

Pappa, gammal hemvärnsman och duktig skytt som vann pris och pokaler, njöt i fulla muggar. Jag med. Och jag tror de fick varann. Slutet gott, allting gott.

Göte Kildén in memoriam

Nås av det sorgliga beskedet att Göte Kildén (bilden) gått bort. En gång i tiden en av de ledande inom Facklig Opposition på Volvo som utmanade den mångåriga, socialdemokratiska hegemonin inom LO-facket på bilföretaget. 

Fruktad av verksledningen, med Pehr "Kejsaren" Gyllenhammar i spetsen. Respekterad av gubbarna på golvet för sin rakryggade, genuint tradeunionistiska hållning. Fri från alla partipolitiska hänsynstaganden. 

Så som det skall vara inom en för medlemmarnas intressen kämpande, oberoende fackförening. 

Vi kände varandra ytligt, hade någon gång kontakt. Jag kunde följa honom på Facebook. Han hade slagit sig ned på den västgötska landsbygden. Inte sällan lämnade han finstämda iakttagelser av den omgivande naturen, medan årstiderna växlade och livet gick sin gilla gång. 

Lite av den naturlyriske filmregissören Stefan Jarl, en annan västgöte (om än med stockholmspåbrå), över dessa.

Jag förstod att förlusten av hans livskamrat Karin var svår. Även om där fanns barn och barnbarn.

Samtidigt som dödsbeskedet når mig inhämtar jag att Transport överväger att överklaga en dom i hovrätten. Denna har nämligen givit den medlem, lastbilschauffören Mats Fredlund, rätt som tog strid mot Transports skamliga beslut att utesluta honom bara för att han är medlem i och aktiv inom SD.

"Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende", spetsade Harry Isaksson till det på sitt karakteristiska sätt. Må så vara - eller icke. Men faktum kvarstår att LO-facket stödjer S med medlemmarnas pengar. Transport utgör inget undantag.

Facklig Opposition samt en enskild medlem med risk att dra på sig en gigantisk ekonomisk skuld om han förlorar i ett civilrättsligt mål mot sitt eget (!) förbund. Ingetdera hade behövts om facket, i detta fall Transport, i första hand varit till för medlemmarna och inte S förlängda arm gentemot samma medlemmar.

Vila i frid, Göte!

 

Aldrig sko sig själv

Filmen En handlingens man (2022) på Netflix om den spanska anarkisten Lucio Urtubia (1931-2020 ) stämmer till moralisk eftertanke. Det är, för det första och icke att förglömma, en rysligt spännande film med biljakter och mycket "action". 

När den franska polisen försöker få fatt i bankrånande anarkister. 

Man sitter, nagelbitande, som klistrad vid rutan. Rånarna jagas av tjutande polisbilar på Paris trånga gator och i knappt framkomliga gränder. I sista stund lyckas de skaka av sig förföljarna, komma undan med bytet som sedan delas broderligt med behövande arbetarfamiljer.

Från lyckade bankrån övergår de till att förfalska resecheckar. De är mycket skickliga. Allt agerande har ett medvetet och uttalat politiskt syfte. De håller, genom utprånglandet av en mängd falska checkar, på att få en amerikansk storbank på fall. 

Även om Fidel Castros vapendragare, Ernesto Che Guevara, i ett kort möte med Urtubia varnar denne att en loppa inte kan besegra en elefant. USA - som anarkisterna ytterst har som måltavla för sitt agerande - är helt enkelt för stort och mäktigt.

Inget som hejdar Urtubia, som lyckades undgå ett långt fängelsestraff och slutade sina dagar som byggnadsarbetare i Bolivia, där Che stupade 1967. I filmens eftertexter tillägnas filmen alla som trots allt fortsätter tro på att just en loppa kan besegra en elefant. 

Imperialismen är en papperstiger, sa väl Mao om jag minns det rätt. 

Apropå denne Che. Han var emot att den politiska eliten på Kuba skulle ha privilegier som den vanliga kubanen inte hade tillgång till. Han vägrade att låta sig bjudas på någonting, om det så bara gällde biobiljetter. 

Han deltog, trots svåra astmabesvär, i det för hans luftvägar hälsovådliga sockerrörsskördandet. Lät sig inte övertalas låta bli.

På industridepartementet, där Che var minister, kunde medarbetarna "lura" i honom kött, en bristvara på Kuba, när det stundade utländskt besök, han måste ju vara artig. Annars - inga som helst favörer för egen del. Kunde bli rasande om han misstänkte något sådant. 

Klart det retade politrukerna, med flotta vanor, i de socialistiska östländer som Kuba ingick vänskapliga förbindelser med. 

Likadan var Urtubia. En idealist, oegennyttan hans ledstjärna. Aldrig sko sig för egen del och på andras bekostnad! En totalt främmande och avvikande fisk i dagens egocentriska samhällsklimat. Där var och en förväntas vara sig själv närmast.

Vad med mig själv? Bär jag fortfarande med mig Brukets värderingar om solidaritet och jämlikhet som jag insöp med modersmjölken, eller har jag blivit som alla andra? Har jag förmått stå emot "tidsandan"?

Det måste nog någon annan svara på. 

En dag skall jag uppsöka Bo Widerbergs plats

Jag är en sådan där - hur nu en dylik figur skall betecknas, "djuping" kanske
- som letar upp adresser där intressanta, på olika sätt, personer bott. Personer som gjort skillnad under sin jordavandring, både på gott och ont. 

I Berlin satirikern Georg Grosz, poeten och läkaren Gottfried Benn, DDR-dissidenten, trubaduren Wolf Biermann bland många andra. 

Icke att förglömma Joseph Goebbels med sitt hus ute på Schwanenwerder i Wannsee. Namnet "Wannsee" för evigt ökänt genom att konferensen om "den slutgiltiga lösningen" hölls där 20 januari 1942. Under ordförandeskap av Reinhard Heydrich, "slaktaren i Prag". 

Goebbels bodde, ute på sin vackert belägna halvö, granne med den fala tjeckiska filmstjärnan Lida Baarová. Hennes hus en märkvärdig, arkitektonisk skapelse, ultramodern för sin tid, utstickande bland de andra husen på halvön. 

Goebbels utnyttjade sin maktposition inom kulturlivet i Tredje riket för att lägra skådespelerskor. Zarah Leander försökte han också med, men där högg han i sten.

Förförelseförsöket iscensattes i hans hus ute i Bogensee. 

Det var noga förberett med kandelabrar och allt för att framkalla en romantisk stämning, men gick sålunda åt skogen. Leander avvärjde skickligt den mäktiges sexuella trevare. 

I Bogensee har jag aldrig satt min fot. Ett storstilat hus, fotografier och videos demonstrerar detta, som varit till salu i många år, men få hugade spekulanter. Kanske ängslan för att "doktorn", som "chefen" alltid titulerade Goebbels, spökar? 

Eller för det bestående obehag som väggar och rum riskerar att inhysa.

Baarová var inte bara en i raden av erövringar. Goebbels bad Führern entlediga honom från posten som propagandaminister, han ville skilja sig från hustrun Magda och leva med Baarová, de var djupt förälskade. (Skildrat i filmen The Devil´s Mistress, 2016) 

Führern vägrade blankt. På Goebbels väntade enligt Hitler en "historisk uppgift" som icke kunde tillåtas förskingras. Führern hade därtill kontaktats av Frau Goebbels som bett honom ingripa mot makens planer. 

Baarová straffades hårt efter kriget för sitt samröre med mannen i nazitoppen.

Jag har bott på anrika hotell Savoy i Malmö ett par gånger, i högt upp med utsikt mot Centralstationen. Trivts som attan. På hotellet åt teamet (matsalen på bilden) som gjorde Bo Widerbergs Kvarteret Korpen middag varje afton under inspelningen. 

Keve Hjelm, smålummig hela inspelningstiden med regissörens goda minne, beställde, enligt Tommy Berggren, in lax med stuvad potatis varenda kväll. Omöjligt få honom att välja något annat.

I Malmö har stadens store son, den geniale filmkonstnären Bo Widerberg, förärats en egen plats. Nära Triangelns köpcentrum. Någon gång skall det bli av att jag uppsöker den. 

Liksom jag bara måste kika in på Kramer vid Stortorget där de tre skojfriska kumpanerna - Sten Broman, Piraten och Sigge Hommerberg - kunde iakttas i full fart med sina upptåg när det begav sig. 

Jag föreställer mig att när de tre musketörerna var i antågande steg förväntningarna hos personalen inför vilka hyss som skulle sättas i verket. I Paris lyckades de på en lyxkrog få hakorna att ramla ned på de högdragna kyparna. 

Jordgubbar beställdes in, själva bären ratades, blasten åts. Kyparna radade storögt upp sig, aldrig sett något liknande.

Innan det är för sent

Rafael och hans far Jörn Donner bestämmer sig för att skriva varandra och publicera brevväxlingen. (Innan du försvinner, 2018) Rafael vill lära känna sin far. Bortom den publika, mytomspunna bilden, såväl i Finland som i Sverige, av fadern. Innan det är för sent. (Donner dog 2020.)

Ett befriande projekt! För dem båda i första hand - men även för läsaren. Löftesrikt såtillvida att det visar att det går att nå fram till varandra, förälder och barn förmår göra det. Men det är sannerligen inte enkelt eller smärtfritt. Igenkänning infinner sig genast hos undertecknad.

Förutom att boken återuppväcker djup saknad efter min far, gick bort 1971, är det sorgligt att höra Jörn Donner vittna om en stark tomhetskänsla. Döden närmar sig, utan att låta sig hejdas. Krämpor har bosatt sig i hans åldrade lekamen. 

Bitterheten är oförblommerad. Men utan poserande pretentioner. Självutlämnande från Donner, men inte påträngande. Det är en gammal och trött Jörn Donner som adresserar sonen född 1990. 

Parallellt läser jag om - kändes som om det var dags att göra det för att muntra upp mig - den oförliknelige rabulisten Per Meurling. (Marxism och humanism, 1936) Snacka om befriande, härlig läsning! Det är polemiskt. Uppkäftigt. Oförskämt. 

Stilen! Den icke välkammade och återhållna. Engagerad, stundtals flammande. Jag njuter. Rena mäster Strindberg från och till. 

Inget för den goda smakens mesar, alla räddhågade opportunister, hovnarrar eller högdragna esteter. 

Blundar och minns som det var igår. Musiktemplet Valhalla, uppfört av bolaget 1908 med spännande arkitektur, i Sandviken. Tidigt 60-tal. Kan det ha varit skoldans? På scenen en stockholmsgrupp vid namn Hep Stars. Okända. Röda polotröjor. Svarta skinnvästar. 

Sångaren puckelryggig. Sammetslen röst. Rockigt blir det så huset gungar och skakar. Farmer John. Cadillac. Så fort tillfället bjuds skaffar jag mig Hep Stars skivor utgivna på Olga Records. På omslaget till en av dem lutar de sig nonchigt mot en äkta Cadillac. 

Kunde det bli coolare? Inte i mina tonårsögon. 

Häromdagen lämnade Sven Hedlund scenen. Via Värnamo lasarett. (Källa: Expressen) För gott. 

"Ännu en", skriver jag till C,  min kompis ända sedan 60-talet och gitarrist i vårt band Two Good Reasons. (Se gärna Rock 'n' Roll Magazine nr 8/2022.) När är det vår tur? Vi är ju också fyrtiotalister som Svenne. Han några år äldre. 

Riktat till mig själv och alla andra: Lev! För satan, lev! Innan det är för sent. Sjung med: "Yea, Cadillac ...Woah Cadillac!"

Foto: (c) Niklas Sandström (Aftonbladet)

Om detta må vi icke tala

 

Fotot ovan är hämtat ur Berliner Zeitung 6 juni 2021 och visar utgrävningar på Freie Universitäts (FU) campus i Dahlem, Berlin. Hur det uppdagats att det rymdes människorester i marken, det har undsluppit mig. 

Ganska snart föddes tanken hos utgrävarna att dessa rester skulle kunna kopplas till Auschwitz- Birkenau.

I Dahlem låg nämligen det rasbiologiskt impregnerade institutet för Anthropologie, menschliche Erblehre und Eugenik. Huset står kvar. Det förnäma Dahlem, överträffas nog endast av Wannsee, förskonades från bomber. Minnesplatta på det forna institutets vägg. 

Jag har passerat det många gånger. Vid ett tillfälle kunde jag inte hålla mig, utan dristade mig till att kliva in utan att först knacka på den tjocka porten, som för övrigt var olåst. 

Numera inhyser huset en universitetsinstitution utan rasbiologisk koppling. Ingen sträng portvakt som annars i officiella tyska byggnader. Misstänksamma blickar riktades mot mig. Som om det anades varför jag rörde mig i huset. Samtidigt undrades över mitt uppsåt.

Institutet var nära kopplat till Joseph Mengele och de under hans ledning grymma experimenten på fångar. De rester som dök upp på campus bekräftades också efter omsorgsfulla efterforskningar ha sitt ursprung i Auschwitz. 

Medarbetare till Mengele har vittnat om hur de regelbundet skickade försändelser med mänskligt "material" till Berlin.*

För att användas i medicinsk forskning. Jag har för mig att dylik forskning baserad på Mengeles vidrigheter, framförallt med inriktning mot cancersjukdomar, pågick ända in på 70-talet. 

Avbröts när det kom till allmän kännedom att "preparat" från Auschwitz förvarades i huset.

 

Pinsamt med detta upptäckande för FU. En drivkraft bakom studentrevolten på 60-talet, med FU som bas, var att påvisa alla övervintrande, ostraffade nazister inom statsförvaltningen. Högt upp inom densamma, till och med nära förbundskanslern. Inte visste revoltörerna om deras eget campus mörka, underjordiska hemligheter.

Min uppfattning är att universitetsledningen snabbt försökte tysta ned det hela. När jag sommaren 2021 rörde mig på campus såg jag inga spår av utgrävningarna. 

I de forna diktaturländerna må tystnad äskas. Men marken, underjorden (på tyska "unter Tage"), lyder inte. I Spanien massgravarna efter inbördeskriget på 30-talet, i Tyskland spår av dödslägren i Tredje riket. 

För att citera en anonym lägerfånge: "Se nazismen utanför dig, sök nazisten inom dig."

* Se Miklos Nyiszli: Jag var Mengeles patolog (2022, först utgiven 1946).

Åter men inget varmt välkomnande

"Senare skulle de säga att de ingenting visste ... Och ännu senare att alltsammans var lögn." (Hédi Fried)

Jag läser nyss bortgångna Hédi Frieds självbiografiska Skärvor av ett liv (1992) och tas av den välskrivande författaren till ett Europa som en gång var. Paradise lost. Den plats, Sighet i Rumänien (tillhörde Ungern 1940-44), där Fried växte upp tycktes på sidan om världen. 

Skyddad mot krig och ondska. Livet gick sin gilla gång. Vardagliga rutiner häktade i varandra. Människorna var lyckliga. Bekymmerslösa. Drömde. Framtidsplanerade. Bildade familj.

Men dylika, fredade platser existerar förstås inte. I radion hör de gaphalsen i Berlin orera och hota. Men han förefaller dem långt borta. En illusion. Avståndet krymper. Terrorn trappas upp.

Familjen Szmuk, Hédi och hennes närmaste, förpassas tillsammans med alla Sighets judar till ett upprättat getto. En tillfälligt uppehälle under svåra förhållanden. Men det skall bli värre.

Ty därefter väntar Auschwitz, som de aldrig hört talas om, med bolmande krematorieskorstenar. Selektionen på rampen. Att den selekterande mannen i elegant SS-uniform och välputsade, blanka stövlar heter Josef Mengele är de selekterade obekant. 

Frieds föräldrar mördas i Auschwitz. Eftersom hon bedöms vara arbetsduglig förflyttas hon efter en kort tid till det krigshärjade Hamburg för tvångsarbete. Året är 1944. Tusenårsriket sjunger på sista versen. De allierades bombplan utlöser flygalarm flera gånger i veckan. 

Till en början arbetar Fried i en fabrik tillhörande Oskar Schindler (klart man tänker filmen Schindler's list, 1993). Någorlunda drägliga förhållanden jämfört med dem i helvetet Auschwitz-Birkenau. 

Men snart upptäcks att Fried är judinna, ingen "vanlig" tvångsarbetare bland fransmän och andra. Drägligheten upphör.

Fried betecknades "Förintelseöverlevare". Hon fick ett långt liv, blev 98 år. Ofattbara skräckupplevelser med sig på livsresan. 

Vad med alla dem som undgick att deporteras till något läger? Alla som "ingenting visste"? 

Jag reagerar speciellt på en händelse i boken. När ryktet går att Frieds familj skall skickas iväg erbjuder sig en "vänlig" grannfru att tryggt och säkert förvara deras värdesaker tills de är tillbaka. Inga sådana är nämligen tillåtna att medföras av de deporterade. 

Naturligtvis är grannfrun ute efter att sno sakerna. Vilket Frieds föräldrar inte misstänker. De tror henne enbart om gott. Hur kunde de föreställa sig något annat? Erfarenheter av många års trevligt och hjälpsamt umgänge talar emot.

Jag har läst många skildringar av och om överlevare. Kanske den starkaste nobelpristagaren Imre Kertézs Mannen utan öde (1975). Även i hans självbiografi förekommer till synes goda grannar man umgåtts och trivts tillsammans med. 

Men som när kriget är över och lägren tömts helst ser att de fasorna överlevande aldrig återvänder. Kertézs tas inte välkomnande emot med öppna armar och glada miner, tvärtom. Han stör med sin blotta närvaro. 

Bäst om judarna aldrig mer dyker upp, så att de som "ingenting visste" kan sno deras saker, flytta in i  lägenheterna, utnyttja situationen till egen fördel. Var och en sig själv närmast. Medmänsklighet och humanitet, vem vinner något på det? Välviljans mask är kastad.

Jag minns när vi besökte det forna gettot i Budapest. Mer än femtio år efter andra världskrigets slut. Känslan av obehag. De elaka blickarna från de boende. Som om de genom oss påmindes om vad som utspelats i området. När glömska påbjudits och vårdats.

Hur vi kan vara så gemena mot varandra! Upprätthålla en tillfällig, falsk gemenskap som gömmer gemenhet. Utan dem som "ingenting visste" inga läger. Ingen förintelse.