Frånvarande närvaro

Nog är det egendomligt - kanske. Mitt vardagliga funderande kretsar mycket runt ett begrepp som jag har problem med att översätta från originalspråket tyska till svenska, på ett sådant sätt att jag övertygas om att det blir någorlunda korrekt översatt. 

Man hör när det är rätt, lärde mig den sene Wittgenstein. [1] Men det gör jag inte i detta fall.

Snarare är det så, att jag gör bäst i att låta bli att försöka översätta det, med all den komplexitet som riskerar att gå förlorad under den mellan-språkliga transporten. Dess betydelse står ändå klar. 

Det är ju inte i första hand ett skrivbordsmässigt teoretiserande jag dagligdags upptar mig med, utan mitt liv. Inte de trilskande bokstävlarna i fokus, utan ... substansen. Den icke-bokstavliga.

Begreppet är den tyske existensfilosofen Martin Heideggers Dasein. Begreppet hjälper mig att förstå, ännu starkare: att mer medvetet och reflekterande förhålla mig till mitt liv. 

Att stanna till i det existentiella steget. Ta djupa, existentiella andetag. Don´t let life happens to you, while you´re busy doing other things. För att parafrasera John Lennon (mördad 1980, fyrtio fyllda).

Begreppet samlar mitt liv. Om det nu, med åldersskum blick, låter sig samlas. "La vida es un sueno" (Calderon). Vem kan säkert säga att det inte är så? 

Mitt minne tycks mig allt sämre. Men vad utsäger egentligen ett sådant, ganska så slokörat konstaterande? I mina mörkaste stunder kan jag tänka att det handlar inte om ett sämre minne, utan om att jag var aldrig tillräckligt närvarande i mitt liv. 

Jag var där och på plats, ändå inte. Frånvarande närvaro vid det som borde ha varit livets höjdpunkter, tillhört avdelningen under rubrik "Oförglömligt".  

"Glömska är grönska", enligt Nietzsche. Jag håller inte med.

Frågan är därtill vad "glömska" är. Aktiv handling eller något som "bara" sker? 

Ett sämre minne: vägran eller oförmågan att minnas? Att vända sitt liv ryggen, hoppas att det inte "hoppar på" en bakifrån i ett obevakat ögonblick? Eller ...

Misstanken om att jag inte har varit närvarande, såsom jag enligt mig själv och ingen annan

borde ha varit, leder till den gryende insikten att jag måste ha tappat, eller förlorat, mycket av mitt liv. 

Där bilder borde finnas för begrundande betraktelse, i gryning eller skymning, är det vitt eller svart. Varken över- eller underexponerat.

Mer än "såsom gulnade fotografier" (John Berger). Ty dessa finns. Som vissnat gräs finns. Och som bäckens vatten fanns i samma sekund det flöt förbi. Herakleitos bäck.

Mannen utan egenskaper (Robert Musil)? Nej, snarare: "Mannen utan bilder." Eller, kanske, Aki Kaurismäki: Mannen utan minne. 

För att återvända till Heidegger som påstås vara så kryptisk och svårläst, alla hans neologismer. Hans Varat och tiden (Sein und Zeit) läser jag om varje år. [2] 

Första gången läste jag den på tyska - inget lexikon fuskades det med. Det innebar en veritabel kraftansträngning. Idag skulle jag inte klara av det, intellektuellt bekväm nyttjar jag en översättning till svenska.

Varje gång jag har tagit mig an hans opus magnum har jag välsignats med en allt större behållning av detsamma, eller snarare har det varit som om jag läste verket för allra första gången. 

Kanske sant, det som brukar påstås, att omläsandet blir något annat genom att du som läsare har förändrats. Det är inte längre "samma" bok.[3] Inte samma läsare - inte samma möte.

Filosofin handlar enligt Heidegger om det som är, varandet. Det är den grundläggande utgångspunkten för den icke-akademiska existensfilosofin, fjärran den logiska empirismens formella, i mina ögon sterila och torra, begreppsanalys. [4] 

Men om man som jag inte har varit där. Och, när var jag överhuvudtaget någonstans? När kan jag hävda det? 

Vad finns, så att säga, att reflektera utifrån? Vad återstår? Livets tomma plats? Frånvarons närvaro? Och resten är ... tystnad? Gud ...?

NOTER

[1] Den omnipotenta korrespondensteorin i Tractatus övergavs när vägs ände kunskapsteoretiskt hade nåtts.

Wittgenstein insåg det. Vilket ledde fram till hans språkspel. Från filosofin till kunskapssociologin.

[2] En tidskrift har undrat om jag inte, utifrån mina omläsningar, kan skriva något om Heidegger. Vet inte. 

[3] Första gången-tanken utvecklad i e-boken Mina delade städer (2015) ISBN: 978-91-9790-355-4

[4]  Den senare intar, åtminstone gjorde den det förr, en hegemonisk position vid de hägerströmska, filosofiska institutionerna på svenska universitet. Ingen Heidegger! Ingen Sartre! Ingen "kontinentalfilosofi"!  Inget "flum"!