"Straffet som de kloka lider av som vägrar att delta i regeringen, är att leva under regeringen av värre män." Platon
April och vitt på marken utanför mitt fönster. I samma månad, april, år 1945 begick Hitler självmord i bunkern i Berlin. 1975 dog hans bundsförvant Franco. Två diktatorer med mycket blod på händerna.
Hitlers vansinniga plan var att förinta judarna, och bygga ett tusenårsrike. Franco dödade sina egna landsmän, alla som definierades som misshagliga. Han förfäktade den fascistiska, svarta idén om det konfliktlösa (korporativa) samhället. Utan opposition och motstånd.
I vårt land hävdas det ibland att hybriden demokratur fått fäste. Formellt, på papperet, är landet fortfarande demokratiskt. Men åsiktskorridorer och värdegrunder innebär i praktiken beskurna medborgerliga fri- och rättigheter.
Utan att folket protesterar. Som om det inte angick dem. Eller, som om den tysta övertygelsen löd: bara att anpassa sig.
Den medborgerliga medvetenheten, vad man som medborgare kan och bör kräva, är låg, undersåtligheten däremot påfallande. Regeringsformen slår entydigt fast att den politiska makten skall utgå från folket.
Men det är mest att betrakta som ett ideal. Formuleringar som lever sitt eget liv.
Ty samma folk syns mig egendomligt politiskt osynligt eller frånvarande. Det som utspelar sig på gator och torg i europeiska länder som Frankrike, Belgien och Tyskland händer inte här.
The silent majority, för att citera Richard Nixon i ett tv-tal. Enligt vissa samhällsteoretiker, bland dem Seymour Martin Lipset, skulle politisk apati, "tystnad", vara att föredra, eftersom det stabiliserar demokratin.
Bäst är om folket håller sig borta, lämnar de styrande ifred. Sitter stilla i båten. Om det så gäller pensionsförsämringar eller Nato-medlemskap
Genom en vettlös migrationspolitik har det tidigare homogena och fredliga Sverige åsamkats mycket allvarliga problem som inte låter sig lösas över en natt, för att uttrycka det milt.
Och jag tvivlar alltmer starkt på att den parlamentariska demokratin, med dem som idag sitter i riksdag och regering, förmår att lösa dem.
Livstidspolitiker, oavsett partitillhörighet och färg, är bra på att trolla med munnen (Jan Myrdals uttryck). Lovar saker. Tillhandahåller valfläsk. Men vad som åstadkoms, inte tillräckligt mycket. Eller tillräckligt handfast.
Brottsligheten och kriminaliteten i Sverige fortsätter vara stor och utbredd. Dödsskjutningar och sprängningar. Åldringsbedrägerier och förnedringsrån. Våldtäkter och misshandel. Ute i världen varnas det numera för vårt land, en gång ett föredöme: akta så att det inte blir som i Sverige!
Jag kallar mig varken vänster eller höger. Jag anser mig vara realist. Inga ideologiska glasögon på, det är åtminstone ambitionen. Verkligheten skall avläsas, som den är. Och med raka ord beskrivas, även med risk för att stämplas som det ena eller andra.
Och i betraktelse av denna verklighet, det politiskt frånvarande folket.
En kanske hädisk tanke, snarare ett tanke-experiment: Kan ett elitstyre vara lösningen på samhällsproblemen? Ett folkvälde som företräds. Jag hör själv att det låter oklart, ty vad betyder det i praktiken, vilken den substantiella skillnaden mot idag? Vill Ekstrand diktatur?
Idén utgår ifrån, för ett gammalt rödskägg som undertecknad, den dystra och smått uppgivna slutsatsen att i folkets händer kan inte folkets öde läggas. Inte med ett undersåtligt folk. Power to the people, sjöng John Lennon. Men det förutsätter ett vaket, inte tyst, folk. Knappast det svenska.
Men var eliten, "de kloka" enligt Platon, i så fall skall hittas och vilka som närmare och mer exakt förtjänar räknas dit, det har jag inget omedelbart, entydigt svar på. Skall de styrande utses på strikt meritokratiskt grund, eller hur? Undran får förbli hängande i luften.
Jag tror dock inte, för att inte fara iväg i tankens vilda flykt, att ett elitstyre kommer att installera sig, "medelmåttornas tyranni" (John Stuart Mill) består. Och samhällsproblemen förblir olösta.
Jag är ingen utopist, realist som sagt. Kanske radikalpessimist, som någon kallat mig. I det politiska mörkret förblir ljusets dörr stängd.
/Även publicerad på lindelof.nu 23 april 2024 under rubrik "Elitstyre när folket är politiskt frånvarande?"/
Foto: Platon (Wikipedia)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar