Ingen av mina kära föräldrar föddes med en silversked i munnen. Båda begåvade med läshuvud, men det var bara att efter folkskolan hugga i och knega "i sitt anletes svett".
Pappa som hjälpdräng hos "snåla bönder" (hans egna ord) i Norduppland, sedan ner i Verket i Sandviken. Mamma först servitris i Jädraåparken utanför samma stad, därefter butiksanställd i Konsum bland brukskåkar.
De insåg vikten av att hålla hårt i de egenhändigt förvärvade slantarna. Sparsamhet en dygd.
"Den som spar, han har". (Sparfrämjandet, 1934) Försiktig med sekinerna skall man vara. Det lärde jag mig av min mor. Inom parentes generös som få.
Det om att vara försiktig sitter i ryggmärgen. Överdrivet försiktig, måste nog tillstås. Jag är alltid, bortom rim och reson, och med otyglad fantasi, ängslig att mina pengar plötsligt skall ta slut.
Runt hörnet lurar fattigdom och traskandet till pantbanken.
Knaperhetens år i Upsala, med beskedligt studielån och småbarnsfamilj, spädde på min ängslan. Och den parkerade sig som kronisk i mitt sinne.
Mina föräldrar lyckades spara ihop - avbetalning uteslutet, kontant betalning! - till en sprillans ny Volvo PV 444 ett par år in på femtiotalet. Den byttes 1957 till en 544:ns modell, vita gördlar på däcken.
Den skötte pappa om som ett barn, alltid skinande blank. 1971 gick han bort. Då hade bilen redan övertagits av mig.
Sålde den efter några år. Till underpris. Ville bli av med den. Allt besvär som häftade vid fordonet. Den skulle avregistreras på vintern, inhysas i lada på uplandsslätten, besiktigas, försäkras, repareras och rostskyddas - jag tröttnade på att fixa allt.
Men besvären fortsatte. Ty efter PV:n införskaffades, av svårbegriplig men ekonomisk anledning styrt av kortsiktigt tänkande, en rad begagnade bilar som fick mig att åldras i förtid. Varje tur en nervpåfrestande pärs.
Jag tog till vana att spela högt på bilradion för att inte lyss till plötsligt uppdykande, oroväckande missljud av olika slag som jag inte kunde lokalisera. Jag är en fullblodsneurotiker, om ingen visste det vid det här laget.
En fyradörrars Amazon från 1961 kördes, trots avsaknad av säkerhetsbälten, på långväga semester genom landet. Inget bälteskrav på den tiden. Att kedjeröka under den spänningsfyllda bilkörningen ett måste.
Med tiden fick jag nog. Mer än nog. Slut med gamla kärror som det alltid riskerade att bli något knas med och som grävde djupa hål i plånboken vid verkstadsåtgärd.
Privatleasing av bil, senaste års modell, den saliggörande lösningen.
Jag kan ju ingenting om bilar. Om än inte på samma nivå som Herbert Tingsten, som inte visste att man behövde kontrollera oljan:"Måste man det?" hans överraskade kommentar när Mercans motor plötsligt skar ihop.
Eller som min före detta vän och kollega G som lät hustrun tanka och fixa lufttrycket i däcken på deras antikvariska Renault. För honom något hotfullt och främmande på fyra hjul.
Man kan måhända säga att medelklass-Ekstrand är den typiske Toyota-användaren. Jag vill kunna kliva i kärran och bara köra. Fylla på bensin, kanske spolarvätska. Inget mer. Leasing betyder bevarandet av sinnesro.
Men dyrt är det. I pensionsförsämringens bakvatten. Man borde blivit landshövding. Eller åtminstone kompis med "arbetsförmedlaren" Batra Kinberg.
Foto: Företagsbilar i Stockholm AB
/Även publicerad på lindelof.nu 2024-05-15/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar