Lovorden har haglat över Torsbys store son, Sven-Göran Eriksson, efter att han avslöjat att han är dödssjuk i cancer och inte har lång tid kvar att leva.
Inte bara från en av svensk fotbolls genom tiderna allra största spelare, Jonseredsgrabben Torbjörn Nilsson med erfarenhet av Eriksson som tränare för Änglarna, utan även utomlands ifrån. Nilsson har för sin del betonat hur Eriksson hjälpte honom att återfå självförtroendet.
"Svennis" - som ingen annan, svensk tränare med alla sina meriter från klubbar och landslag. Äntligen röner han det erkännande han förtjänar. Ibland har han varit svårt ifrågasatt för att inte säga hudflängd.
Jagad av gula pressen när han i vimlet synts med med pumor och bombnedslag.
Jag kan inte hjälpa det, men jag tillhör dem som fascineras av karismatiska personligheter. En bristvara i Konformistan där att inte sticka ut är norm och ideal. Vad med "Svennis"? Knappast karismatisk. Hemligheten, då, bakom hans framgångar?
Hasse Backe hade en unik möjlighet att följa honom på nära håll, han vet besked: "Svennis"
såg varje individ i det lag han tränade. Jag skulle vilja kalla det närvaro. Utan stora gester eller åthävor. I närvaron ligger bekräftelse och uppmuntran, icke minst tillvaratagandet av särdrag.
En ledarstil som passar professionella medarbetare. Såväl i fotbollslag som annars. Ljusår från de socialt döda korkskallar jag sista åren hade att dras med i högskolevärlden.
Efter en säsong i allsvenskan, denna vilda västern-liga, Brynäs tillbaka i SHL. Tack för det. Trevligt, nåja, att få uppleva de små landsortsrinkarna i Nybro, Karlskoga, Östersund und so weiter. (Kalmar en höjdare, sagt utan ironi.) Men det räcker gott och väl med en säsong.
Det har ryktats om skratt och bråk i omklädningsrummet under säsongen. Osöker tänker jag den gamla, goda tiden med "Tigern" och kompani när det alltid gick hett till inför en match.
Så hett att "Virvelvinden från Vuollerim", Lars-Göran Nilsson, nyvärvad funderade på om han ville vara kvar i den tuffa atmosfären.
Men när krutröken väl lagt sig, taktiken bestämts för den väntande matchen, då slöt man leden. En för alla, alla för en. Brynäsandan. [1] Bara att räkna antalet guld, endast Djurgården har fler. Resultaten talar för sig själva. Och folkkärt har laget blivit, över hela landet.
Om Brynäs tränare, tunnhårige rundisen, sympatiske Niklas Gällstedt, har spelare menat att han borde visa sig mer i omklädningsrummet. Det blir jag glad att få höra. Tyder på att den gamla, kollektiva Brynäsandan inte bara sitter kvar i väggarna.
Den lever i högsta grad, kanske återfötts denna allsvenska sejour, genom en sprakande gruppdynamik med härliga lirare som haft kul med varandra.
Än en gång bara att konstatera som gammal ledarskapsforskare: Det behövs inga styrande och ställande, klåfingriga chäfer! Bannlys sådana i organisationslivet.
"Svennis", den legendariske Tommy Sandlin, Gällstedt. Three of a kind. Inga karismatiska personligheter. Närvaron som ledarstil. I högsta grad. Inte detsamma som det socialpsykologen Kurt Lewin [2] benämnde laissez-faire. Utan ett aktivt, lyhört förhållningssätt.
Inget man lär genom att gå kurs. Det bara är där. Nya guld väntar för detta Brynäs, tro mig.
Foto: Suvad Mrkonjic/Bildbyrån
Noter
[1] Roligt skriva om den och laget, L Ekstrand: "Brynäs IF och det efterindustriella Gävle", i Den samtida historien (Carlssons förlag, 1995).
[2] Lewin, K. et. al. (1939) "Patterns of Aggressive Behavior in Experimentally Created Social Climates", The Journal of Social Psychology, Volume 10, 1939.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar