Fransmannen Émil Durkheim (ansiktet på bilden nedan) ingick som obligatorisk kurslitteratur - hans jämförande, på religion och etnicitet baserade undersökning Självmordet - när jag hösten 1968 började att studera ämnet sociologi i Upsala.
Sociologi? Ett ämne jag inte visste ett barr om innan jag tog mig an det. Knappt kunde stava till.
Jag hade fått för mig, utan att direkt sätta mig in i dessa ämnen heller om sanningen skall fram, att läsa nordiska språk och litteraturhistoria. Men under en blöt afton på Odengrillen i Sandviken en afton om våren 1968, råddes jag av en bekant att istället välja sociologi.
”Ett roligt ämne!” Han läste det själv. Och hade lyckats anlägga ett vildvuxet skägg à la en kubansk revolutionär från 1959. Kanske ett krav för att få läsa just det universitetsämnet som då var på modet bland samhällsengagerade studenter. Vad vet jag.
Själv nöjde jag mig med en välansad mustasch. Till det blå kostym från Sandegårds på Hyttgatan. Inhandlad till studentexamen. "Du måste se representativ ut!" Menade min mor, följde oinbjuden med som dikterande smakråd till den anrika klädbutiken.
Sociologi fick det bli när jag väl bestämt mig, efter vånda och ruelse under sömnlösa nätter, kombinerat med min dåvarande flickväns bestämda uppmaning: "Du måste bort från Sandviken!", för att bege mig till den mycket främmande kontinenten Upsala.
Drygt tretton mil från trygga, hemtama Sandviken i skuggan av den kontinuerligt mullrande grottekvarnen. Man bör minnas i sammanhanget att jag kommer från en icke-akademisk bakgrund.
Båda mina föräldrar hade läshuvud. Men uppväxta i hårt strävande arbetarklassfamiljer där det inte var tal om att läsa något mer utöver den obligatoriska folkskolan. Räckte med det.
Ut och jobba, bidra till försörjningen! Så fort det bara går.
En bra sak med det - den förkättrade "arbetslinjens" piska och tvång - var att båda ivrigt uppmuntrade sonen att inte gå ner i fabriken eller söka plats på Kontoret, det senare en förflugen idé, utan studera.
Göra det som de inte fick. Hedersprickar! Sa jag det någonsin till er, mina dagars upphov? Tror inte det.
Nå, fransosen, som en märklig kvinna vid namn Inga Boethius [1] torrt men kunnigt föreläste om, dyker upp i medvetandet när jag inhämtar att många EU-medborgare vill att asylansökningar skall prövas utanför EU.
Ett sociologiskt faktum, skulle professor Durkheim med vetenskaplig pondus ha konstaterat. Inget att bara bortse ifrån, låtsas som om det inte existerar.
Vad säger förre vänsterpartisten Ylva Johansson, en av de kraftigt överbetalda kommissionärerna om detta sociologiska faktum? Hon är ju ansvarig för en migrationspolitik utan någon som helst efterföljande integrationspolitik.
Och vad säger den förgrämda surkarten Magdalena Johansson? SD har smittat ner hela Europa med sin främlingsfientlighet och nazism? Kanske med hjälp av troll?
Folket tänker fel, Makten rätt. Bara för Makten att travestera gamle Brecht: om ni finner att det är fel på folkets sätt att tänka om asylprövningarna, välj ett annat EU-folk!
Min valsedel, jag tillhör ju det EU skattefinansierande folket, som Makten envisas med att skicka hem med snigelpost, rev jag bums i småbitar. Aldrig att jag röstar och legitimerar detta ovärdiga, pågående EU-apspel. [2]
Förlåt, alla apor. Ni har ju inte gjort något ont.
[1] "Inga Boëthius var en mycket beläst, kunnig och engagerad lärare som alltid behöll fattningen även när det ibland stormade i debatterna på institutionen." (Kolleger i DN 1995-11-06) [2] Illustrerat i SVT:s Uppdrag granskning (2024): Spelet om migrationen.
Foto: GP
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar