Jag rivstartar med en klyscha värre än en dylik från en så kallad ”expert” på hockeyn i tv: om du ska se en enda film detta krigens onda år, se då för guds skull The Holdovers (2023).
Den går att hyra på SF Anytime för 59 kr. Inget att tveka om, gott folk. Billigare i inflationstider än ett paket Bregott hos min ICA-handlare.
Filmen utspelar sig i Massachusetts, i ett snöigt december 1971. Massachusetts i New England på den nordamerikanska östkusten som Bee Gees falsettbesjöng i en populär dänga.
Beatpoeten Jack Kerouac, tidsandan fångande med sin On the Road, ligger begravd här. Rikingarna Kennedy har ett flott sommarställe på Cape Cod. Elitens Harvard, ett av Ivy league-universiteten, sträcker på sig i regionens huvudstad Boston.
Internatskolan Barton i filmen är inget Harvard. Men de härliga lokalerna kunde lika gärna vara dem man upplever - tro mig, jag har varit där - i universitetsstadsdelen Cambridge, Boston.
Den karakteristiska miljön, traditionerna fastgjutna i väggarna. Oljemålningarna med skolans bemärkta.
Det är juletid. Julen, denna sentimentalitet framkallande högtid som man helst vill fira med familjen. Förutsatt att man har en fungerande sådan och som, i detta fall, vill ha hem en.
Det har inte den olycklige grabb som blir den ende och mot sin vilja måste stanna på Barton. En odygdig bråkstake som relegerats från flera skolor.
En jul, när kompisarna tillåtits åka hem, på tu man hand med den visdomsord på klingande latin citerande historieläraren, med uppdraget att hålla ett vakande öga på grabben.
Älskad av ingen, varken kolleger eller elever. Illaluktande. Whiskypimplande. Enstöring. Stor integritet. Vägrar vara slapp gentemot donatorers söner på skolan, sockra deras betyg.
Spelad av den oförliknelige Paul Giamitti. En amerikansk skådespelare som, tack för det, inte ser ut som en skyltdocka utan rynkor och påsar under ögonen.
Glömmas får inte Da ´Vine Joy Randolph som välförtjänt förärades en Oscar för bästa biroll. Spelar med bravur och bastant pondus en kedjerökande kocka på Barton som förlorat sin son i Vietnam. Ett sådant där starkt fruntimmer som man bara måste älska förbehållslöst.
Nå, eleven och hans lärare. Två tillvarons barfotabarn som efter diverse turer, inte utan att hårda ord fälls dem emellan, finner varandra i en ödesbestämd gemenskap. Djupt rörande. På gamla Ekstrand rann tårarna.
Döda poeters sällskap kan man förstås inte låta bli att associera till. Och hamna i slutsatsen att de udda lärarna är de överlägset bästa pedagogerna. Och en sådan blir man inte genom att gå kurs. Minns Sokrates.
Nu byter jag bort Love Actually till denna som min julfilm de år jag har kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar