För vem skriver jag? Hur många läser mig? "Följare" måste man ju ha, sägs det. Helst en lång svans med mobilen aldrig avstängd. Det har de så kallade influerarna. En sådan som Bianca Ingrosso. Kommersiellt uppburen och extremt framgångsrik. En riksbekant "kändis".
Till och med jag, förstockad gammal gubbstrutt, vet vem jäntan är. Omöjligt att undgå, om man inte är blind och döv. Ekonomiskt oberoende många gånger om, och det redan vid unga år. Lyckost, muttrar undertecknad med statlig, blygsam pension (allmosa).
Inte heller familjen Wahlgren, Bianca är gu´bevars dotter i huset, har undgått mig. Jag kikade faktiskt för ett par år sedan på Wahlgrens värld, som jag tror att såpan heter. Nej, förresten. Det heter inte såpa. Utan reality-tv.
Men jag orkade inte hänga kvar särskilt länge, började snart skruva besvärat på mig. Wahlgrens privata turer, inklusive gräl och groll, gjorde mig en smula beklämd.
Inte ville jag vara som flugan på väggen. Lystet sitta och glo. Men jag har förstått att väldigt många följer familjen som öppnat dörren till sitt tidigare hemliga liv för tv-publiken. Om nu inte allt är redigerat - och regisserat. En hårt styrd produktion.
Är det verkligen den osminkade (dottern miljonär på smink, förresten) sanningen om Wahlgrens vi får oss serverad? "F-n trot", som Relling sa.
När jag snappade upp att Glenn Hysén av alla skulle bli reality-tv blev jag, ännu mer min själsbroder Hasse, nyfiken. Honom har vi alltid haft ett särskilt gott öga till. En go göbbe, som de säger i Göteborg. Därtill skicklig lirare.
Glenn, till synes aldrig mörk i sinnet, lever upp till sitt rykte som glädjespridare genom att i programmet ropa, så fort han hinner, till göteborgarna som väl känner till och hejar på honom när han knallar runt på gatorna i Lilla London: Har ni de gött, eller?
Men han beter sig så erbarmligt fumligt och klantigt, tummen mitt i handen, vid taveluppspikning och liknande att jag börjar undra, om det inte är fejk och påhitt alltihop. Att gamängen på uppmaning gör sig till. Ibland rena katastrofen, typ Kalle Anka.
Kände mig föranlåten att kontakta Håkan Sandberg, tidigare lagkamrat till Hysén i Änglarna. Och han intygade med handen på hjärtat: "Inte är han sådär på riktigt."
Sandberg lärde jag känna när han i tidernas begynnelse pluggade företagsekonomi för mig, samtidigt som han spelade för sundsvallsgiffarna. En duktig, vetgirig student. Lutade åt vänster i sin samhällsuppfattning.
Rörde upp studentkamraterna genom att plötsligt under en föreläsning högt fråga varför vi inte läste Klaus Ottomeyers Människ
Anade att boken avvek från den ordinarie, prokapitalistiska kurslitteraturen. Och varför läsa
"kommunistiska" böcker? Vi ska ju bli revisorer!
Sir Mick Jagger undslapp sig: De där unga kändisarna kan inget annat än att vara kända.
Ingen talang värd att tala högt om. Och så är det väl. Men de är ju bra på att odla kändisskapet. Det får man ge dem.
Friedrich Nietzsche fick höra från sin servile förläggare, när han krävde att hans nya bok skulle tryckas i en påkostad upplaga: Men min kära, ärade doktor Nietzsche, jag tvingas upplysa er om att er senaste bok sålde i tolv exemplar.
Upprört tillbaka: Vad menar ni!? Jag är ingen författare [som behöver sälja böcker], jag är filosof!
För vem skriver jag, Ekstrand? För mig själv. Jag lever skrivande. Om någon annan vill läsa, blir jag glad. Hellre få intresserade läsare, än hur många "följare" som helst, som i morgon dag kan byta vem de ska följa. Som man byter skjorta eller rakvatten.
Sportskribenten "Stisse" Åberg, en stilist av guds nåde, avslutade sin sista krönika i Gefle Dagblad med: "Tack, för att ni velat läsa mig till punkt." Jag riktar samma tack till mina läsare. Hur få eller många ni än är.
Foto: "Skrivarverkstaden" på Spættevej i Tversted, Danmark
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar