Peps ingen liden såg

"Det är svårt att va nöjd / Och känna någon större fröjd / Jag känner mig rätt skamsen för det mesta" ("Peps" Persson, "Onådens år")

Min dåvarande flickvän var kompis med en tjej hemmahörande i skånska Klippan. 

När C och jag, otvättade och långhåriga, luspanka och vrålhungriga, slokörade och uttröttade, försökte lifta oss genom Skåne i augusti 1968, i samma veva som Sovjet krossade

"socialismen med mänskligt ansikte" i Tjeckoslovakien, förbarmade hon sig över fotvandrarna och lät oss kvarta över en natt. 

Dunkuddar! Nymanglade lakan! Kaffe om morgonen! Färska frallor! Rena paradiset i jämförelse med kyliga trapphus utefter den långa vägen hem till Viken.

Värdinnan hade två stora idoler: Robert Zimmerman och Vittsjöbon Peps Persson. Ingen av dem hade jag vid den tidpunkten lyssnat särskilt mycket på. 

Dylan förknippade jag främst med den populära protestsången, för det var det väl, "Blowing in the wind". Långt senare läste jag en märklig, massiv bok ur hans hand, "Låtskrivarkonsten" (2022), där han imponerande insiktsfullt och lyhört analyserar en bunt evergreens. 

Värsta musikvetaren utan doktorsgrad. 

Peps började jag inte lyssna på som en direkt följd av övernattningen i Klippan. Men alltmer under årens lopp. Och med växande förtjusning. Bland favoriterna "Falsk mattematik" och "Onådens år". Tröttnar aldrig. Eller "Liden såg". För att inte nämna "Hög standard".

"Oh boy", som blivit en dunderhit bland glyttarna i kindergarten och vid skolavslutningar, gjorde pågen riktigt folkkär. 

Peps låg inne med den räligaste skånska, omöjlig att begripa för en född norr om Hässleholm. Missförstå mig inte jag älskar idiomet, till skillnad från de fisförnämas Jägersroskånska. 

Jag skrattar inte åt Robert Gustafsson när han härmar Peps. Vad är det för roligt med det? Lite lite som jag skrattar när han på det mest överdrivna sätt gör speedwaykungen Tony Richardsson.

Jag uppfattar Peps som en helgjuten konstnär, virtuos på munspel, som sjöng blues vassare än någon annan på svensk botten. Till och med bättre än Sven Zetterberg, som gått in bland skuggorna. Och Roffe Wikström, låter som om han käkat taggtråd till frukost.

Per Åke Tommy Persson gick bort 27 juni 2021. Dagens datum. Jag lyssnar med anledning av detta på honom på YouTube. "Onådens år" - vad kunde passa bättre detta de onödiga krigens hemska tid? Sluta kriga! Och, ni soldater, fatta: Hellre benen på ryggen än i graven.

Hemlösa svenskar, fattiga barnfamiljer, samtidigt som regeringen vräker miljarder kronor (vi skattebetalare står icke tillfrågade för fiolerna) över Ukraina. Jag skäms. 

Jag skriver detta på ett hotell i Västra hamnen, det forna Kockumsområdet, i Malmö. De goa töserna i receptionen, de månar om och får mig alltid att känna mig som himma, gav mig som vanligt mitt favoritrum. Jag avslöjar inte numret. Fattas bara.

Lyfter jag blicken fångar den i fjärran bron som ormar sig över Sundet bort mot frihetlighetens rödvita land. Det känns symboliskt. Peps lade denna frihetens bro i sina låtar. I sin livsgärning. Han kunde inte bo i en förkvävande "Hyreskasern" som han uttryckte det i en låt. 

Foto: Sveriges radio