Jag minns med hjälp av ett suddigt fotografi, har dessvärre i skrivande stund inte tillgång till albumet där samma foto ingår, en midsommarafton i Eltebo ett fåtal mil väster om Sandviken hos gästfria Axel och Greta.
Kompisar sedan gammalt med min svågers föräldrar som bodde på andra sidan sjön i lilla idylliska Gestrike/Hammarby. Där alla kände alla, stor gemenskap rådde, ingen anledning låsa ytterdörren när man lämnade bostaden, ett förgånget och för evigt förlorat Sverige.
Brynolf gick "kontinuerligt", som det hette, i sulfitfabriken på orten. En av de snällaste människor som funnits på denna jord, sänd av Gud för att glädja andra. Undra på att jag som barn tyckte mycket om att vistas hos honom och hans Irma, lika snäll hon.
Det bästa med dem var att de lät mig, ensamvargen, vara ifred och hållas med mitt.
På fotot spelar mamma gitarr, Axel kliar dragspel. Alla ser glada ut. Vad sjunger de? Unisont klämmer de i med "Jungfrun på Jungfrusund", därefter pappas favorit "En sjöman älskar havets våg".
Harry Brandelius sjömanslivet romantiserande slagdänga fick alltid pappas blick att förlora sig bort i fjärran - i längtan efter något annat? Ett annat liv än det som bjöds? Bortom ansvar och försörjningsplikt?
Det skulle han aldrig i så fall ha tillstått. Eller pratat om. Man finner sig, håller tillbaka längtan och drömmar.
Farbror Axel hade för vana att skoja till det när det serverades hare, som han själv skjutit: "Se upp så att du inte får med hagel!" Gossen från Sandviken, lättlurad, tillika fantasifull, vågade knappt fortsätta äta.
Tyckte sig genast upptäcka svarta krutrester, petade försiktigt i maten. Duckade för sina dagars upphovs arga förmaningsblick från andra sidan bordet.
Den akustiska gitarren på fotot, en äkta Levin, hade C och jag med oss på vår sista sommarlovet-utflykt till Skåne i augusti månad 1968. Dess öde beseglades när vi panka försökte få lift hos ett åkeri utanför Husqvarna, eller om det var Jönköping.
Jag råkade lägga instrumentet på marken, långtradarchaffisen körde över och massakrerade det, säkert med vilje, den elaka fan. Två långhåriga grabbar från Sandviken bevittnade det hela, utan att kunna förhindra det.
Så var det fina instrumentets saga all. Den gitarr som var så viktig när vi drog igång vårt band 1963 och engelska pop-låtar skulle tas ut, ackorden till desamma. Vi var ju självlärda. Men nitiska.
Mitt minne försämras. Men fragment från barndomen är impregnerade med solsken och harmoni, nära att jag i hastigheten plitade dit "lycka". De vuxna fria från arbete och vardag, påfallande glada och uppsluppna.
Männen kunde ta sig en klämtare eller två, vilket påtagligt höjde deras humör.
Nu var det fest! Tjo och tjim. Klackarna i taket. Pappa Gösta kom loss och vitsade: "Titta, jag behärskar blåsinstrument, jag kan blåsa på varm potatis!"
Mamma fruktade och varnade för spriten, benämnde den "ful sockerdricka", allt den kunde förorsaka om man började "festa". Men på en storhelg som midsommar var det tillåtet med ett glas, dock inte för många.
Det såg kvinnorna till. Flaskan kunde ställas undan, om de tyckte så krävdes. Matriarkatet styrde oinskränkt, även denna helg.
Själv kunde mamma i bästa fall, "för sällskapets skull", smutta på ett glas, dock aldrig starksprit. För egen del fick jag tidigt smak för de destillerade dropparna - och rusets eufori. Med effekter som inte var så bra.
Varken för mig eller andra. Men det är en annan, ganska så sorglig och trist historia, den tar vi inte denna gång. Och inte en midsommarafton.
Bild: Midsommarfirande i Eltebo (eller kanske någon annanstans)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar