Det finns inga tillfälligheter

Första boken jag läste av "Hjalle", Hjalmar Söderberg, var Martin Bircks ungdom. I gymnasiet. Hans Den allvarsamma leken läste jag långt senare. Den träffade mitt i prick i det bultande romantikerhjärtat. 

Jag var Arvid Stjärnblom. Varken mer eller mindre. Nu måste jag bara hitta min Lydia. Aldrig få, eller förlora henne. Olycklig kärlek, finns det något bitterljuvare? Vem vill läsa om lycklig kärleks solskensdagar? Sådant där som dansband trallar.

Jag har nog slukat så gott som allt av Söderberg. I novellerna, de korta styckena, är han som bäst. Där briljerar den oöverträffade stilisten Hjalmar Söderberg. Åh, att kunna skriva som han. Lika utsökt.

Jag, som är anekdotist, älskar den om när Söderberg och hans generationskolleger var bjudna på supé - omöjligt låta bli tänka Spöksonaten - till Titanen i Blå Tornet för att Strindberg  ville komma underfund med vad det var för jeppar som skulle ta över efter honom. Höll de måttet?

När jepparna lämnade våningen, fick Hjalle en ingivelse, vände sig om mot dörren, noterade Strindbergs ögonpar i brevinkastet.

Söderberg betedde sig som ett svin, en djävul, mot hustrun Märta. Förtar det hans författarskap? Solkar det ned det? Om man ratade svin, skulle man missa storartade författare. 

Och inte kunna lyssna på en sådan som Cornelis.

Hjalmar Söderberg står staty utanför Kungliga Biblioteket, KB. Han ser välvårdad, för att inte säga fifinett, ut. En välklädd man, en riktig småborgare, med spatserkäpp och röda handskar. 

Inte långt borta ligger Anglais där det hände att han häckade tillsammans med andra dåtidens celebriteter. Det kunde gå hett till när punschen sjunkit i buteljen.

Min själsbroder Hasse och jag brukar avsluta vårt årliga samflanerande på Anglais. För att andas in den atmosfär som inte längre är densamma som på Söderbergs tid. Men vi äger fantasi nog att känna den. Nostalgiker är vi båda. 

Vi startar alltid vårt samflanerande uppe i Vita bergen, nära den scen där idyllikern Carl-Anton ledde allsång. Och där otaliga kändisar framträdde. Men vandalerna var framme, rev och ödelade. Kulturhistoriskt mörker! 

En vår när vi satt där och pratade om Joseph Beuys underfundiga aktion Hur man förklarar tavlor för en död hare, skuttade plötsligt en sådan fram ur buskaget. Samstämt och simultant från oss: Det finns inga tillfälligheter!

Tilläggas bör att kvarteren runt KB är mina favortikvarter i Fjollträsk. Birger Jarlsgatan med biografen Zita. Hotell Chrystal Plaza. Stureplans pudrade näsor bara att bortse ifrån.