Var inte en tungus, Lars!

Bättre förr! Ju förr, dess bättre! Spretigt klotter inne på en toalett på ärevördiga universitetsbiblioteket Carolina i Upsala. Vem är "brottslingen"? En övervintrande överliggare? En fordom rödskäggig 68:a? 

Bitter, men likafullt insiktsfull. Utrustad med tuschpenna.

Bara att sträcka vapen och tillstå. Jag är en hopplös romantiker. I tonåren trodde jag att förälskelserna skulle vara precis som i poplåtarna. "Oh, Carol" och de andra bitterljuva. Samma tonår var tonsatta. I bakgrunden alltid musik från ett av de tongivande (!) banden. 

Men inte var det som i låtarna i "trasslet" med tjejer, om än söta och nyutsprungna, det som hände sammanföll inte med den prosaiska verkligheten. Långt ifrån. Musiken borde stillsamt klingat av och tystnat.

Nostalgiker är jag också. Rör mig mer i det förflutna än i nuet. Framtiden får vara. I min ålder inget att hålla på och dribbla om. Närsomhelst kan föreställningen vara över. Önskar jag kunde praktisera devisen "lev varje dag som om den vore den sista". 

Att visdomsorden inte bara stannade på papperet med risk för att stelna till floskel och banalitet.

Någon levnadsglad person är jag inte. Vete f-n vad det är, för övrigt. Jag misstänker alltid att de glada bara visar ena sidan, myntet har två. Kanske är jag avundsjuk på dem som verkar ha det lättare under jordavandringen.

"Tungus" muttrade min mor om de grubblande och tysta. "Var inte en tungus, Lars!" Det värsta hon visste.

Frågan är vad som är genetiskt, den mycket saknade vännen Gunnar Adler Karlsson har gått hädan, en av de klokaste jag känt, så jag kan inte rådfråga honom. Han kunde det där med biologi och genetik. Bättre än någon annan. Och då snackar jag inte bara om Sverige.

Jag brukar säga att jag försvarar en relationistisk förklaringsmodell. Vi blir de vi blir, är de vi är som ett resultat av att ha ingått i relationer. Tidigt i våra liv. Ödet skrivs innan vi hunnit med att tillägna oss ett språk, vi har ingen chans. 

Därefter misstag och upprepning i ett kör. Ujujuj, vilket liv.

På en bro i Malmö, jag stegade över den senast i eftermiddags efter att ha suttit och skrivit om överliggare på bibblan, har man ställt ut en massa skor i metall, eller vad det nu är för beständigt material, ska föreställa dem som kändisar bar. Bo Widerberg, Kal P Dahl och andra. 

Vem kom på den smått bisarra idén? Vet inte om jag applåderar den eller busvisslar.

Associerar, kan inte låta bli, till skorna på kajen i Budapest, när judar tvingades ner i vattnet för att dö i Donau.

Nå, utan skor ankommer vi existensen, utan skor lämnar vi. Vad tjänar all ävlan däremellan till? Jag önskar jag vore mindre romantisk, mindre nostalgisk, lät bli att hålla på som jag gör. Men jag är som jag är. "Oh, Carol, I am but a fool."

Foto: SR