Utbildningen på grundnivå syftar till att ”utveckla studenternas förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar” (Högskolelagen 1992, 1 kap, 8§)
Jag är född och uppvuxen i Järnbärarland. Tog adjö av regionen 1968 för att börja läsa vid Uppsala universitet. Jag umgicks därefter inte med några planer på att återvända mer bofast.
Ändå föll det sig så hösten 1991. Jag flyttade, av familjeskäl, till Gävle. Hyreslägenhet på Brynäs, namnet förknippat med det legendariska hockeylaget. Ett jobb, en utkomst, måste skaffas så fort som möjligt.
Jag sökte en utlyst tjänst som lektor vid Högskolan i Gävle, fick den.
Min syn på de regionala högskolor som startades runt om i landet 1977 var en gång i tiden starkt präglad av det uppsaliensiska, akademiska perspektivet. ”Riktiga” universitet fanns endast i Uppsala och Lund.
De regionala högskolorna utgjorde något annat, kvalitetsmässigt lägre stående. Ingen forskning att tala om, renodlade utbildningsinrättningar.
Utan nödvändig forskningsanknytning ingen utveckling, verksamheten reducerad till pedagogik, föreläsarna förminskade till "lärare" och inget mer. Uppsalaperspektivet i dess prydno.
Men jag var faktiskt under några år verksam vid högskolan i Sundsvall. Lockad dit av en brinnande entusiastisk kollega, disputerad vid Umeå universitet, som hyllade pionjärandan och det tvärvetenskapliga samarbete som universiteten inte förmådde att frambringa.
Vattentäta skott rådde mellan universitetsdisciplinerna. Icke minst i Uppsala. Revirtänkande, prestigefylld bevakning av ämnesgränser.
Väl ankommen till Gävle chockerades jag, uppsaliensare och "68" i själ och hjärta, av en högskola föga rädd om sin integritet: ”avnämaranpassad”, arbetsmarknads- och regionalpolitiskt förankrad. Förlängd arm till arbetsförmedlingen.
En "arbetslinjens" tankefigur försvarande högskola, genomsyrande dess anda, motsvarande de studerandes förväntningar.
Jag undervisade företagsekonomistudenter, extremt nyttoinriktade. Allt utanför den strikta
”nyttan” avfärdades som ”flum”. Ifrågasättande och kritiskt tänkande? Flum. Problematisering? Flum. Filosofi och vetenskapsteori? Flum. Nämna Sven Grassman? Flum.
De drog sig inte för att högljutt missnöjda ta klagandet på ”flum” från föreläsarens sida till institutionsledningen.
När jag stämplade ut i januari 2017 för att njuta mitt otium hade ännu inte ”värdegrunder”,
”safe spaces”, ”jämställdhetsintegrering” och liknande, normerande inslag fått fäste i högskolevärlden. Men var på väg in.
New Public Management hade däremot införts. Ändrade lednings- och styrningsformer, det skulle lekas privat näringsliv. Kollegialitet och horisontell organisationsstruktur - bort. Primus inter pares - bort. Hierarkier och chefer. Individuell lönesättning.
Självgående professionella, om så med professorstitel, skulle stöpas om till lojala, ögontjänande medarbetare. Illojalitet och verksamhetskritiska synpunkter bestraffas, lönesättningen viktigaste piskan.
Efter 2017 har före detta kolleger från och till hört av sig till mig på mejl, ondgjort sig över ömfotade kränkningskulturer och en tigandets organisationsationsatmosfär. Jag har omedelbart känt lättnad över min anställnings- och anknytningsfrihet.
Och lättnad över att slippa tjäna ihop till lön, i jämförelse med europeiska kolleger en anmärkningsvärt låg sådan, på en högskola där humaniora och ett bildningsideal lyser med sin frånvaro. En högskola med slagsida.
Min närstående dristade sig till att gå in och läsa på samma högskolas hemsida om
”forskningsstrategier” och "forskningsområden", skickade mig en länk. Jag läser och slås av hur högskolans forskning styrs av ideologiska överväganden.[1]
Liksom undervisningen, genom att okritiskt anamma en politiskt-ideologisk, dikterande diskurs. Och ingen anställd vågar svära i kyrkan.
Ingen som helst kritisk granskning av ideologier och av makten påbjuden verklighetsuppfattning. Istället ideologisk styrning och samhällsanpassning. Kanske någon NPM-rektor vill byta samhällsanpassning mot marknadsanpassning?
Forskning som är ideologiskt färgad, förtjänar den att kallas ”forskning”? Undrar naiv vän av intellektuell ordning. Undervisning under den politiska korrekthetens fana, hur se på denna ställt mot högskolelagens formulering om vikten av "självständiga, kritiska bedömningar"?
Vad skall vi ha en sådan högskola till? Fostra undersåtar och löneslavar? Legitimera maktens ideologier? "Forskarna" som de pipor makten blåser igenom (Jan Myrdals uttryck)?
[1] https://www.hig.se/forskning/strategiska-forskningsomraden
/Även publicerad på lindelof.nu 2024-06-04/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar