Säga vad man vill om den räntebärande klassen

Jag läser en träffande lägesbeskrivning, med en sorgsen underton som växer sig allt starkare under läsningen, artikel av Malte Persson på kultursidan i Expressen 26 juni. Med ovanstående rubrik. Vad menade rabulisten? Vaknade nostalgikern i Myran på gamla dagar?

Bättre förr? Tja, Myrdal syftade på att det var lättare att existera som fattig skriftställare, det vill säga leva billigt. Låga omkostnader. Priset utedass och kallvatten. Påvert men värt det.

Persson nämner, ur samma perspektiv, att mitt älskade Berlin radikalt har förändrats, blivit  "dumt och dyrt". Kan bara instämma, jag har nära följt "utvecklingen" de senaste decennierna. 

Europas hjärta har tagits över av den räntebärande klassen, samt de statsfinansierade politikerna och deras väl tilltagna entourage. När huvudstaden flyttades från Bonn till Berlin började nedgången. Staden har amerikaniserats och förytligats. På väg att mista sin själ.

Numera är det posh och snobbigt  att bo i Friedrichshain, Prenzlauer och andra delar av Östberlin. Förr skydda av wessisarna. Men nu duger det. Det puttrar av lattekaffe, om sådant puttrar, i förr grå och slitna kvarter. 

Inte samma Berlin längre. Som Orbán sa under fotbolls-EM på tysk mark: "Det luktar inte som förr." Han sniffade mångkulturen, jag pengarna. Berlin ska lukta frihet, inte stålar!

Säga vad man vill om den räntebärande klassen, men förbaskat tråkig är den. Jag brukar säga att jag föredrar att umgås med döda filosofer, Heidegger och de andra stimulerande, tankeförbryllande kisarna framför levande döda varelser.

De senare fanns bland mina kolleger på högskolan. Müsli och youghurt till lunch för att hålla kostnaderna nere (skulder på hus). Så ointressanta dessa figurer, att klockorna stannade. Jag drog mig alltmer undan, för att inte kvävas av leda. 

Yrkesflanerade igår i Vesterbro, min favoritstadsdel i den danska huvudstaden. Men var är ludren (heter så på danska)? Missbrukarna? Trashankarna? Bayeraristokratin? Borta. Jag förstår det som att en gentrifiering ägt rum. 

Den som säger gentrifiering säger samtidigt kulturell ödeläggelse. 

Något väsentligt går förlorat. Atmosfären inte densamma. Verkar som om inte så få av de väl inrökta ölhaken försvunnit i Vesterbro. Allt det som var Vesterbro - borta och förbi. Miljömupparna kräver grönt te och vegetariskt skräp som en normalt funtad inte kan krubba.

Kunde de inte nöja sig med de förskräckliga vindkraftverken, dessa monster som gödslar Öresund och stjäl blickens förnöjelse när den söker sig ut från Öresundståget?

Nå, hade jag kosing slog jag hursomhelst till och skaffade en barre på Istedgade. Vad kunde, trots allt, vara bättre än Köpenhamns Vesterbro? 

Värsta exemplet på ödeläggelse gamla Haga i Göteborg. Stadsdelen som dog. Och förödelsen fortsätter i Lilla London, dess undergångsarkitekt en viss herr Storgalen från Norge.