Efter att ha sett den otäcka, med rätta prisade, filmen "The Zone of Interest" om familjen Höss vardagsliv i Auschwitz, den kröp sig in under huden och parkerade sig där som iskall fasa, kändes det absolut nödvändigt att kontrastera med något mer lättsmält.
Den danska filmen "Oldboys" från 2009 har vi sett förut. Men åren har gått och vi glömt många scener, oväntade vändningar. Och nog håller den för att se på nytt! (Streamas på Netflix.) En komedi med djupa bottnar.
Så där som en bra komedi skall vara. Och som danska regissörer är en fena på. Däremot inte svenska.
Om ett gäng grånade, glada fotbollsamatörer, inte alltför spänstiga, som tillsammans ger sig ut i buss med slutstation Gefle (!), för att spela en seniormatch mot pensionerade poliser. Varför i hela friden Gefle av alla gudsförgätna platser på världskartan?
Ja, det vete gudarna.
Och dit verkar det vara anmärkningsvärt många mil efter att bussen kört av färjan i Helsingborg. Minst en övernattning krävs tydligen. Regissören verkar inte haft en susning om var Gefle ligger. Kanske ett oförklarligt hugskott att välja just Gefle som resans slutmål.
En lång road trip efter att svenskt öl bärgats och de goa gubbarna tvingats konstatera att svenskt och danskt öl inte kan jämföras på en och samma dag. Det förra "fucking close to water", som Tommy Körberg sa när han gästade CC-puben i den stad dit gubbarna ska.
Och, tillfogat inom parentes, framförde "Don´t Let Me Be Misunderstood" så alla vi i publiken stod rysande med ståpäls. Tack och lov avstod "Köris", makarna Dominiques smeknamn på honom, från det tonutbrott som fick håret att rakna på Céline Dion när de sjöng duett.
Jag tror att det var Simon and Garfunkels klassiker "Bridge Over Troubled Water" de framförde. Dions min obetalbar. Vad flög i "Köris"?
Förlåt utvikningen. Tillbaka till vårt muntra gäng danskar. Inte endast pilsnern tydliggör kulturkrocken mellan broderländerna. Det är inte bara långt till Gefle, ännu längre kulturellt mellan de båda nationerna på varsin sida Sundet.
Börjar i språket. Kommunikationsstörning i båda riktningarna. Omöjligt få till det. Crazy dialogue från början till slut.
Huvudpersonen i filmen, lagets målvakt, spelas av Kristian Halken. (Känd från tv-serien
"Badhotellet".) En ensamstående skolvaktmästare med ett inte särskilt lyckligt liv bakom sig.
Han får mig, med sitt minspel, att minnas Jarl Borssén.
Det lakoniska ansiktsuttrycket som verkar ha stelnat. Och som kommer inifrån. Ansiktets basala min som själens spegel.
Halken gestaltar med bravur en människa som det inte finns något ont i. Genom ett oförutsägbart och många gånger dråpligt händelseförlopp, som här inte ska avslöjas, blir han kompis med en ung bensinmacksrånare som han leder tillbaka in på den smala vägen.
De slår följe tillsammans, detta omaka par (egentligen nog samma andas barfotabarn), sedan Halken glömts bort av fotbollskompisarna efter ett stopp (prostata-uslingen hade väl gjort sig påmind) under vägen.
Inte bara det att Halkens målvakt liknar min sedan många år döda svåger Birger till utseendet. Samma personlighet, det rymdes heller inget ont i min systers make. Bara gott. Sådana människor önskar man att det fanns betydligt fler av. Att de kunde klonas.
"Oldboys" värmer du hjärtat med, synnerligen behövligt i dessa kalla krigshetsartider. Förutom Halken en rad lysande, danska skådespelares lirande (obs, ej på fotbollsplanen) att njuta av.
Bland dem oldboys såsom den obetalbara Ole Thestrup ("Blinkande lyktor") och den behärskade Elith Nulle Nykjær ("Bornholms eko"). En MÅSTE-film. Hold da kaeft, mand.
Foto: Netflix
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar