Solitärens ensamhet

Helsingør har jag besökt många gånger under årens lopp. Slaggat på Marienlyst, med Helsingborg till synes alldeles nära på andra sidan vattnet, betraktat från de vindpinade fönstren. Men aldrig mer detta hotell. Mitt kontokort kapades, det måste ha skett där. 

Mycket tråkigt. Följt av en massa krångel med polisinblandning. Nå, kosingen så småningom tillbaka.

Under en kvällspromenad i denna pärla, nästan på toppen av den sjællendska Guldkusten, även kallat Whiskybältet, passerade vi Kystens Perle. Där Warnebring och Rydberg showade tillsammans, så älskade i Danmark detta komiska par. Ett ruckel numera. 

Tystnad råder, punkten satt, resten lämnad till det kollektiva minnet. Om sådant finns.

Cyklade en gång ut till Louisiana, detta märkliga konstmuseum som på något sätt förefaller malplacerat. Noterade Arne Ruth bärande på en bergsprängare som tycktes oss större än lilleputten. Det var väl antagligen någon debatt som han skulle leda.

En fånig tv-serie inspelad i Helsingør: "Morden i Helsingør." Undrar om inte den sponsrades av byns, städer heter så på danska, turistbyrå. För det bästa med serien exteriörerna, inte den pinsamma dramaturgin. Men inte låter jag, danmarksbetuttad, bli att glo.

M/S Aurora, Öresundslinjens båt, överlusad med människor som skall till Helsingør. Ungar vrålar och har sig. Jag tänker, kan inte låta bli, ber om förlåtelse på förhand, fattigmanssemester. I den långa kön känner jag mig utanför, inte en av medresenärerna. 

Ringer om aftonen, väl åter på hotellet i Malmö, vännen G på Söder i Stockholm, nämner "Stäppvargen" av Herman Hesse. Solitärens ensamhet. Han förstår precis vad jag talar om. Skönt att ha en sådan förtrogen.

Men vad jag inte säger till honom, är att jag ibland kan känna en stark längtan efter att sluta med att vara stäppvarg och få innesluta mig i flocken. Nå, jag fattar att jag inte skulle fixa det. Det får räcka med uppväxten i brukssamhällets Sandviken. Det sociala tvånget.

Tjugo minuter tar det att åka med färjan i endera ena eller andra riktningen. Det hindrar inte proffsen att hinna med att få i sig "två röda och en grön". Om de inte turar förstås.

Slår mig ned på Axeltorv mitt i Helsingør, populärt ställe, solen ligger på, svenskar pimplar öl, nonchalerar den usla växelkursen. Känner mig, om än ensam och utanförstående, som en yrkesflanör. Ingen dålig känsla.