Knut Lindelöf och det politiska vemodet

”Gamla” Folket i Bild fanns hemma hos morfar Alfred i pensionärshemmets enrummare i Sandviken. Dit jag gärna begav mig. Bläddrade i tidningen. Stannade till vid det som drog min vetgiriga, nyfikna blick till sig. Samtidigt som jag njöt av en Loranga.

I samma publikation, i en följetong skriven av Richard Wright (åtminstone minns jag det så), stötte jag på ordet ”bordell” för första gången. 

Det handlade om färgade män som besöker ”bordeller”. I texten förekom också ”kondomer”. Det visste jag vad det var. ”Knullgummin.” Men bordell? Oskyldig och oupplyst, kunde jag inte räkna ut vad det var.

Vi var på väg för att traditionsenligt fira lilla julafton hos min syster och svåger. Nygrillad skinka och läckra köttbullar väntade. Mina föräldrar knallade före, jag några meter efter körande en spark. 

Kall, gnistrande decemberafton. Stjärnklar himmel. Plötsligt kunde jag inte bärga mig längre: 

”Mamma, vad är en bordell?” 

Svaret avklippande: ”Det behöver du inte veta!” Förnärmad och tillplattad skickade jag med schvung iväg sparken och den träffade olyckligt hennes smalben, bakifrån. 

Det blev ingen lyckad lilla julafton. Mamma teg, som hon ofta plägade göra, förebrående. Och jag visste inte var göra av mig. Med mitt dåliga samvete. Starka skuldkänslor. Min systers hemkokta knäck smakade inte lika bra som förut.

När ”nya” Folket i Bild skulle starta i början på 1970-talet, hyste jag, i likhet med många progressiva människor, stor förväntan. Köpte flera exemplar av tidningens första nummer. 

Snodde en affisch att sätta upp i studentfamiljslägenheten på Väktargatan i Upsala. Men blev aldrig aktiv fibbare.

Det blev däremot Knut Lindelöf. Och nu dags för bokslut för fyrtiotalisten, född 1945. Timglasets sand rinner allt fortare. 

Memoarerna borde ha betydelse för barn och barnbarn, att närmare få lära känna den livet igenom politiskt engagerade Knut. Även människan Knut Lindelöf, sårbar med svagheter han inte döljer.

Jag läser, med stor igenkänning utan att ha varit indragen i tidningsframställandet, hans "Mitt politiska liv: ett halvsekel med Folket i Bild/Kulturfront" (BoD 2024). Allt avgörande som hände i Sverige och omvärlden under dessa femtio år framkallas på nytt. En viktig resumé.

Eftersom jag tämligen ofta medverkar på hans sida lindelof.nu kanske jag inte borde recensera boken. Men det avser jag heller inte göra. Bara lämna ett bestående intryck.

Lindelöf redovisar öppet och ärligt sina år med fibban. Ett tag vid rodret, ingen satt stilla i båten. 

Interna (lite väl interna och ointressanta för oss utomstående) strider om innebörden i begreppet 

”folkets kultur”, liksom fenomenet ”imperialism”. 

I det senare fallet blev plötsligt vän fiende och tvärtom, världen vred på sig. Lojaliteter prövas. 

Tidningen drogs med dålig ekonomi. Lockade inte många nya läsare. Gav ofta ett präktigt och smått trist intryck.

Mötesdemokratin skulle upprätthållas, folkrörelsetanken. Det ökade inte tidningens läsvärde om man säger så.

För många var Jan Myrdal och Fibban ett och samma. Det både tjänade och skadade tidningen. 

Lindelöf håller en försoningens och förståelsens hand över ”Gud fader i Mariefred” som Karl Vennberg i Aftonbladet kallade honom.

Hans kontroversiella ställningstaganden, på tvärs mot vad man ”borde” tycka. Om Faurisson, Kampuchea, Himmelska fridens torg, Rushdie.

Känslan av förgångna tider, oåterkalleligt borta, växer sig allt starkare under läsningen. Känslan av ett politiskt vemod. Alla tongivande namn som försvunnit in bland skuggorna. Dr Gormander. Myrdal.

 

Var blev det av ”vänstern”? Till skillnad från Knut räknar jag inte socialdemokratin till vänstern, det S han sökte sig till när han inte orkade vara ”politiskt arbetslös” (Strejkledaren Elof Luspas uttryck). 

Mammas klassiska socialdemokrati har länge varit stendöd. 

Var är det kritiska tänkandet? Diskussionerna? Den produktiva oenigheten? Samtalets glöd och livaktighet? 

Varför går det inte att öppet diskutera kriget i Ukraina, utan att beskyllas för att gå Putins ärenden? Israels besinningslösa dödande i Gaza, utan att stämplas som antisemit? 

Lindelöfs hållning, tydligt redovisad i boken, kan förefalla otidsenlig, om jag får använda det ordet. Det är inte nedlåtande menat. 

Han personifierar i mina ögon intellektuell hederlighet och redlighet. I värdegrundssamtiden förskingrad.

När man på förhand låser in sig i en ideologiskt färgad position som man inte ruckar på. 

Politiskt vemod, jag säger det igen. Jag delar det. Och den politiska ensamhetens nästintill förlamande känsla.