Jag förbisåg länge att "Danmarks vackraste kvinna", som Marie Krøyer (född Triepcke) kallades, också var konstnär. Förlåt detta ovidkommande, patronizing klingande, "också".
Hon hamnade i skuggan av sin i dåtida, danskt konstliv lysande stjärna, Søren Krøyer, som hon kom att dela ett från och till mycket oharmoniskt lefverne med.
Søren reds av sina inre demoner. Och då var han inte lätt att ha att göra med. Tarvades tillfällig inläggning på sinnessjukhus. Diagnos: melankoli.
Man måste nog säga, att jag oreserverat tog Sørens ställning i äktenskapsdramat. Marie föll för den svenske körledaren och kompositören Hugo Alfvén. Han som förälskade sig i henne porträtterad, målningen hänger på Glyptoteket i Köpenhamn.
Denne notoriskt otrogne figur, hon följde honom till Sverige. Vi har besökt, åtminstone stått utanför, deras bostad i skogen i Tällberg.
Överge det magiskt skimrande ljusets Skagen för trädstammarnas dystermörka Sverige! Jag ryser över tilltaget.
Sent omsider upptäcker jag konstnären Marie, hennes sätt att måla som markant avviker från Sørens. Hon äger inte hans fingerfärdighet och exakthet. Hans fotografiska begåvning.
Det är mer av antydningar i hennes konst, öppningar. Det lämnar utrymme för åskådarens fantasi, "ifyllandet" av det som kreativt "utelämnats".
Man blir medskapande som aldrig hos Søren, inför hans konst står du mäkta imponerad, nästan handfallen. (Som de talrika åskådarna i Skagens Museum.)
När jag betraktar Maries målningar, kommer jag osökt att tänka på Hammershøi, en suggestiv underton smyger sig alltmer dominerande på. Detta inte sagt för att förminska Marie, förvandla henne till en epigon, tvärtom.
Till slut förärades de, Søren och Marie, postumt en gemensam utställning. Båda namnen lika stora på affischerna. Och min bok om Søren och Marie (PS. Søren och
Marie Krøyer, ISBN 9171111336) strävar efter att fokusera båda.
Ingen viktigare än den andra, ingen tränger undan någon, jämlikt som det måste vara mellan man och kvinna. Boken dessutom tillägnad Marie.
I dubbelporträttet inledningsvis kan man inte undgå notera att Søren fortsätter att fånga henne förskönande (idealiserande?), medan hon är mer realist i sitt uttryck när hon speglar honom. Han ser henne inte, men hon honom. Utan förblindning.
Kanske sätter vi fingret här på deras relation? Tidigt kan äktenskapets bittra upplösning anas.
Marie (1867-1940) slutade sina dagar i Stockholm. Søren (1851-1909) i Skagen, lämnad med gemensamma dottern Vibeke. Han begravdes till tyst hängande kyrkklockor. Eftersom han inte var medlem i Danska kyrkan.
Varje år besöker vi hans grav på Skagen Kirkegård, han vilar bredvid övriga "Skagenmålare", Michael Ancher och andra. Men glömmer inte Marie.
Och denna ljuvliga vårdag, i arla morgonstund, påkallar hon min uppmärksamhet. Skriv om mig!
Bild: Dagens Nyheter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar