Jag har en stridbar, kanske rentav någon skulle säga "elak", sida. Tycker om när det "saftas på" i offentligheten. Vilket dock sällan sker. Blekt och trist tycks mig det offentliga samtalet i det avlånga fosterlandet. Haltande polemik.
Denna sida i min personlighet föranleder mig att från folkbiblioteket, denna utmärkta inrättning, låna Ola Holmgrens Riksfilistern; En otidsenlig betraktelse över Jan Guillous författarskap (2023). De recensioner jag tagit del av har varit lovande.
Nu ska han få på tafsen, den där drygputten. Mångmiljonär är han också, bästsäljare av
”spänningsromaner”. Klår till och med Camilla Läckberg och andra kioskvältare i samma genre.
Någon nämnde, till och med, i sammanhanget Strindbergsfejden i 1900-talets början, där det sannerligen inte sparades på kraftord och krut. Så mina förväntningar på boken skruvades upp.
Men Holmgren är ingen Strindberg, Guillou ingen Heidenstam. Eller tvärtom.
Jan Guillou medverkade i seminariet Den vanartige Jan Myrdal i ABF-huset, Stockholm, våren 2019.
Slog på stort när han äntrade scenen, aviserade att han minsann inte skulle ansluta sig till hyllningskören, utan sjunga falskt. Repa bilden av auktoriteten.
Sedan följde ett tamt inlägg om att grabbarna som dök upp på Fibbans redaktion härmade Jan Myrdal genom att anlägga en mustasch typ den avgudades. Typiskt lagom "svenskt", denna "salva" från Guillou. På första bänk satt Mäster själv. Rörde inte en min.
Jag vågar tro att han hade uppskattat om Guillou vågat vara mer frifräsig.
Apropå Strindberg så yttrade Titanen en gång, jag saknar den exakta källan: "God polemik (kan det ha varit demagogi?) förutsätter att man inte läser motståndaren."
Holmgren inleder sin bok med att stolt deklarera att han inte, innan han började sitt nagelfarande av den uppburna, hade läst en enda rad av Guillou.
Det gör man nämligen inte i de "finare" kretsar som Holmgren tillhör. Guillou tillhör de obildade och okulturella, de som aldrig skulle öppna en bok av Katarina Frostenson eller Peter Handke. Ullaredsfolket. Dem Hillary Clinton föraktfullt omtalade som "deplorables".
Så omdömet om Guillou, som enligt Holmgren är journalist, skriver som en typisk sådan, och ingen "riktig" författare, står klart på förhand. Riktiga författare är däremot de två ovan nämnda.
De första femtio sidorna är tämligen harmlösa, mycket akademiskt präglade. Holmgren är pensionerad litteraturprofessor och det luktar "tidigare forskning", som det förväntas av en som skriver fostrad i den akademiska diskursen.
Inte vet jag om boken kommer att "ta sig". [1] Men en sak slår mig snart. Och inte första gången.
Sverige är ett litet land. De i offentligheten förekommande, mer som etablerade namn än avlämnande intressanta och tankestormande åsikter och ståndpunkter, låter sig snabbt identifieras.
Den där Alex Schulman i DN, skandaliserade morfadern Sven Stolpe i en bok, är ett bra exempel. Heller ingen "författare" med Holmgrens mått. Men kändis. Och sålde böcker på att hänga ut morfadern, som till skillnad från barnbarnet med det skriva ordet i sin makt.
Kan litenheten förklara den nästan förkvävande åsiktskonformitet som råder bland opinionsbildare i main stream media? Nu senast manifesterad i uppslutningen kring Nato och i synen på Israel. För att inte tala om kriget i Ukraina, med krigshetsande röster.
Avviker man, syns det snart. Och man får inte många med sig. Att hamna i kylboxen är aldrig långt borta. För den frilansande handlar det om försörjningen.
Apropå avvika. Jan Myrdal är saknad, i det lilla landet. Det förtjänar upprepas. Men skriftställaren förstod: Ingen glöms bort så snabbt som en svensk författare.
[1] Jo, då. Det gjorde den. Denna kristi himmelsfärdsdag läser jag ut den. "Karaktärsmord"? "Lustmord"? Mycket underhållande hursomhelst.
/Även publicerad på lindelof.nu 2024-05-10/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar