Det har gått rätt så många år. Jag behöver inte räkna efter exakt hur många. Det spelar mindre roll. Eftersom ingenting väsentligt har förändrats sedan jag vistades på Västbanken för andra och senaste (sista?) gången.
Med uppdraget att föreläsa om organisation och ledarskap på Birzeit University utanför Ramallah.
Nå, andra gången kom det snabbt av sig. Föreläsningarna ställdes in. Universitetet låg öde. Studenterna gick unisont samman ut i en "vild" strejk mot höjda terminsavgifter. Och vägrade att böja sig. Trots att ledarna för strejken relegerades.
Strejken, den undervisningsfria tiden, innebar långa samtal med studenterna. Öppnade för möjligheten att utanför lektionssalarna få höra dem fritt berätta om Israels ockupation av Västbanken. Vilka konkreta uttryck den dagligen tar sig.
De pekade på att bosättare klottrat med tjocka bokstäver på en av murarna runt universitetsområdet: Blod skall flyta.
Inget tomt hot. Palestinska familjer undanträngs hänsynslöst. De illegala bosättningarna fortsätter att breda ut sig. Det noterade jag med egna ögon när jag guidades runt på Västbanken. Och bosättarna är tungt beväpnade, tvekar inte att ta till våld.
De kommer inte att frivilligt ge sig av. Eller leva jämte palestinierna ("araberna" säger de i Israel, "undermänniskorna" enligt rasisterna) som den återkommande idén om "två stater" indikerar.
Jag tror inte dugg på denna "lösning". Israel gör stora ekonomiska vinster på kolonisationen.
Varför skulle Israel släppa Västbanken, över huvud taget tänka sig eller gå med på något som stör dess ekonomiska och strategiska intressen? Med USA i ryggen?
Det är svårt, för att inte säga nästintill omöjligt, att tala och informera om palestiniernas situation. Ännu mer efter 7 oktober. Okunnigheten är utbredd i Sverige. Nästan alla som jag pratar med vet i stort sett ingenting om Västbanken. Om checkpoints och dagligt förtryck.
Minderåriga som tas till "administrativt förvar" på obestämd tid. Orimligt långa fängelsestraff i människovidriga fängelser. För att knäcka dem som aktivt sätter sig upp mot ockupationsmakten. Avskräcka andra.
Vilket det inte gör. Nya intifador kommer vi att få bevittna. Tro mig. Repression föder motstånd.
Dem jag försöker att nå med min verklighetsbild kan inte skilja på Gaza och Västbanken. De tror, vidare, att alla palestinier stödjer Hamas och är positivt inställda till terrorism och våldsdåd.
Mina kolleger på Birzeit är inga Hamassympatisörer. Konfessionslösa, "vanliga"
akademiker. Försöker att leva en familjevardag som om de inte var ockuperade. I den meningen är de beundransvärda. Jag vet inte, om jag skulle klara det.
Jag uppmanar alltid dem som har synpunkter på palestinierna, blint försvarar Israel (bland dem utrikesminister Tobias Billström som planerar att resa till regionen), avfärdar all kritik mot staten Israel som antisemitism, att bege sig på ett studiebesök till Västbanken.
Jag kan förmedla kontakter. Åk och se med egna ögon! Bilda dig en egen uppfattning. Våga.
Finns det ett världssamfund som är något annat än stolta paroller? Tveksamt. För hur kan samma "världssamfund" låta det som pågår på Västbanken, och sedan 7 oktober i Gaza, bara få fortsätta? Var finns samvete och moral? Medmänsklighet?
Det började inte igår, det började 14 maj 1948 när staten Israel utropades. Egentligen ännu tidigare. [1]
Ibland önskar jag, det ska jag villigt erkänna, att jag aldrig tackat ja till att komma och föreläsa på Birzeit. Och därmed tvingats uppleva Västbanken inifrån.
Jag bär med mig bilder som förmörkar mitt sinne, min tro på - ja, det vete sjutton. Jag fattar inte, säger det igen: hur kan detta få fortgå?
Bild: Skammens mur, uppförd av Israel med syftet att skydda staten mot terrorister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar