Medan mina studentkamrater på Litteraturvetenskapen i Upsala av tentamensskäl fördjupade sig i Birger Sjöbergs "Kvartetten som sprängdes", föredrog jag för min del hans "Kriser och kransar" samt "Syntaxupproret". Utan att låta någon oviktig tenta skugga läsningen.
Inte var han någon rosenskimrande idylliker typ Atterbom och det romantiska gänget i Musis Amici (sedermera Auroraförbundet), den där Sjöberg! Vrångbild av en mångfacetterad författare som jag misstänker är tämligen bortglömd i nyalfabetiseringen och obildningens tid.
Det är från "Fridas bok" (som verket förstås skall heta, inte"Fridas visor") jag hämtar de ödesmättade raderna om den dödens bleka minut som kommer till slut. För var och en av oss. Om något är säkert, för att inte säga orubbligt, så är det exakt det.
Vad som menas med "till slut" står dock öppet och är individuellt. Vi stämplar ut från jämmerdalen i ensamhet. Ingen kan dela avfärden med oss.
Peter Yarrow i trion Peter, Paul & Mary har nyligen lämnat. 86 år. Drygt tio år från där jag är nu. Det är ju, ta mig tusan, satan och hans mormor, ingenting ur evighetens perspektiv! Om jag nu ens får ytterligare tio ynka livsår, vilket inte är att ge sig på. Ingen garanti kan utfärdas.
Mary Travers, den sköna kvinnan i trion, gick bort redan 2009 i leukemi. Tar jag reda på genom att googla.
Peter, Paul & Mary - dessa det upproriska sextiotalets samstämda barn. Har det förr eller senare funnits ett rikare och mer spännande decennium att växa upp i än 1960-talet? Motbevisa det, den som kan!
Glad jag fick vara med på ett hörn, låta håret växa, hoppa i modskläder till föräldrarnas förtvivlan och tjat, tillsammans med kompisar dra igång ett rockband, släppa drömmarna fria, blunda för ett väntande vuxenliv med försörjningskrav och vardaglig förutsägbarhet.
Decenniet brandskattas fortlöpande på dem jag lyssnade på och inspirerades av med hjälp av min väggupphängda, händiga farsan fixade det, skivspelare. Det töms på dem som var tongivande, i dubbel mening. Musiken tystnar. Vågor rullar ut från strand. Stjärnor släcks.
"The End of the World" som Jönköpingsbandet The Caretakers paradnummer hette. Vokalisten Mike Wallace låg inne med en kraftfull pipa.
På nätet noterar jag en fortfarande verksam, tidig fyrtiotalist, Sir Paul McCartney, "Mega-Gessle" som jag brukar kalla den muntert trallande liverpoolaren, om än med inte alltför pigga steg.
Maratonkonserter erbjuder han fortfarande. Före jul en rad sådana sådana på den sydamerikanska kontinenten. En alert McCartney, likt gubbarna i Stones, som förefaller hur pigga som helst. Turné på turné. Rena Duracellkaninerna. Åtminstone Jagger.
Häromdagen klev Keith Richards ombord med familjen, ingående i den fortfarande vackra hustrun Patti Hansen, på Orientexpressen för en förmodligen inte cheap holiday. Att han fortfarande lever, den karln! Han som gav uttrycket leva loppan ett alltmer skrynkligt ansikte.
Den som läser mig vet att döden är en av mina käpphästar, finns där ständigt i tankens ostädade kammare. Jag har, apropå denna inneboende, anammat ett förändrat synsätt på mig själv. Kanske har det med åldrandet att göra. Resignationen som obönhörlig konsekvens.
Tidigare, framförallt när jag var svårt sjuk med en svart prognos, tänkte jag att jag är min kropp. Agneta Klingspor var inne på samma spår när hon sökte ett sätt att förhålla sig till sin tumör. Den var ju alltid med henne, vart hon än gick eller företog sig. [1]
Kroppen och jag är inte längre ett. Den förra är bortom min vilja och kontroll. Jag är vanmäktigt utlämnad till den. Minsta lilla somatiska tecken omdefinierar jag ängsligt till ett "symtom" på något allvarligt.
Och kommer gör den, vare sig jag vill eller inte, hur mycket jag än åbäkar mig och invänder, den bleka minuten.
På Sara Lidmans gravsten, kort och gott: Lev! Ja - vilket är alternativet? Jag bara frågar.
[1] Skildrat i boken "Stängt på grund av hälsosjäl" (2013).
NOTA BENE. Under en vistelse i Lisch begick vi en utflykt till Vänersborg, Sjöbergs "Lilla Paris". Författaren kändes närvarande på ett egendomligt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar