Vidkun Quisling, han som träffade sin beundrade führer Hitler in person och samarbetade med de nazistiska ockupanterna som ministerpresident i Norge. Dessutom blivit ett begrepp: att vara en quisling. Nästan lika illa som att vara en Judas. Om inte värre.
I Vidkun Quislings fall förråda sitt eget folk. Han hävdade dock envist, in i det sista, att han samarbetat med nazisterna för att "rädda Norge". Och att han inte visste något om vad som hände med Norges judar.
Han dömdes till döden för landsförräderi, ansökte om att bli benådad. Men det avslogs eftersom det var fullkomligt omöjligt i efterkrigstidens norska samhällsatmosfär, med uppgörelser och hämnden som drivkraft, att bejaka en sådan framställan.
Quisling avrättades en oktobernatt. Hustrun och jag har besökt Akershus fästning i Oslo, platsen där likvidationen skedde.
Det föreföll så enkelt för mig att förhålla mig till Quisling, han som bjöd det föraktliga kollaborerandet på ett stenansikte. Aldrig ett leende. Men så ser jag den norska tv-serien "Quisling" från 2024 som visas på TV4 Play. Fem avsnitt, nästan femtio minuter långa.
Jag betar av dem under en eftermiddag. Omöjligt att bryta och ta paus. Allt jag visste, trodde mig veta, om Quisling problematiseras.
Det är, för att uttrycka det osofistikerat, en förbaskat bra tv-serie. Vass, men behåller den dramaturgiska komplikationen i sin egen rätt, som bara växer under seriens gång. Huvudrollsinnehavaren, Gard B. Eisvold, är helt lysande. Outstanding.
Inget att diskutera. Han är helt enkelt Quisling. I varje sekvens.
Jag läste en intervju med Eisvold i en norsk avis. Hans barn, även hustrun, fann honom förbryllande förändrad under inspelningens gång, reagerade på det. Han var Quisling, även på fritiden. I kropp, språk. Innesluten i sin karaktär.
Kanske intagen av den, smugit sig in under huden på skådespelaren? I var och en av oss en Quisling, även om vi aldrig någonsin skulle tillstå det?
Anders Danielsen Lie, som spelade högste ansvarige verkställande polis i filmen "Den största förbrytelsen", när judarna på det skamligaste vis deporterades, med hjälp av polis och Oslos taxichaufförer, till Auschwitz för att gasas gör i denna film prästen Peder Olsen.
Han som kommer nära Quisling den sista tiden i fängelset, efter inledande svårigheter. Och vars noteringar från deras samtal filmen bygger på.
Missförstå mig inte, för guds skull! All min sympati ligger som alltid orubbad och lika stark hos den norska hjemmefronten. Jag känner den största beundran för alla dessa modiga motståndskämpar som satte sina liv på spel. Ända från första ockupationsdagen 9 april 1940.
Vi reste till Oslo, min närstående och jag, i hjemmefrontens spår. Serien väcker stark längtan att återse den norska huvudstaden, det måste bara bli av. Glöm Stockholm, Köpenhamn och Helsinki! Ingen slår Oslo.
Jag försöker, inte går det särskilt bra om sanningen skall fram, att överge en livet igenom svartvit världs- och människobild. Utan att bli blind, överseende eller sentimental. Jag försöker att nyansera, som de säger i tv-serien.
Jag får inte fenomenet Quisling längre lika behändigt på plats. En olöst gåta, den där mannen? Var han det mer än oss andra, denne icke slätstrukne och långt ifrån genomsnittlige figur? Ja, kanske.
Hursomhelst, han förblir inte lika entydig för mig. Den i Norge djupt hatade samarbetsmannen.
Vad kan jag tillägga, mer än: se serien, vad du gör! Om du inte har TV4 Play, skaffa det bums. Norrmännen de kan, de. Regissören Erik Poppe, född 1960, är jäkligt skicklig på att få till det. Han har pluggat sin moderna, norska historia. Med den nationella självkänslan som dominant.
Även publicerad på lindelof.nu 2025-01-19
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar