Mina sommarveckor 1968 som blästrare, ett oerhört trist Sisyfoskneg med en till synes aldrig sinande flod av rör som vart och ett förväntades rengöras genom att sand blåstes genom det, nere på Sandvik lärde mig det väsentliga om fenomenet företagskultur.
Hur värderingar och normer styr. Och hur motkulturer grasserar i toppstyrda organisationer.
En praktisk erfarenhet jag fick god användning för när jag sedermera undervisade om organisationsteori och ledarskap. Kurslitteraturens ord häftades på den verklighet jag redan hade upplevt på huden. Den utgjorde mitt verifikationsinstrument.
Nere i Verket hade vi en arbetsledare, ”förman” den korrekta benämningen, som försetts med öknamnet ”Kulan”. På grund av att han saknade hår på huvudet. Och alltid "rullade undan" när en obehaglig situation uppstod som han icke kunde hantera.
Någon ledare var han sannerligen inte. En bolagslakej och inget annat.
Så fort han vände ryggen till, hittade vi på hyss - motkulturens skiftande uttryck - för att orka med alla timmar innanför grottekvarnens taggtrådsstängsel. Med stämpelklockans kalla öga riktat mot oss. Övervakade genom produktionssystemets rutiner. Dag som natt.
När jag långt senare läste om Panopticon och det moderna fängelsets födelse hos Michel Foucault såg jag genast Verket framför mig.
Att ingen ”sprängde” ackordet, genom att jobba för snabbt, höll kollektivet nogsamt reda på. Egentligen behövdes ingen bas, arbetsgruppen utövade ett disciplinerande, informellt
Något "Kejsaren", Pehr Gyllenhammar, fattat och införde så kallade "självstyrande grupper" på Volvos Kalmarfabrik. Därigenom kunde organisationen plattas till, mellanchefer avskaffas. Och arbetarna hålla tummen i ögat på varandra.
Litteraturen försåg mig med begreppet ”
Göran Palm delade min erfarenhet från golvet genom att gästa verkligheten på LM.
Dokumenterade det genom läsvärda böcker, där just motkulturen demonstrerades, de kollektivanställdas alla kreativa knep för att stå ut.
Redan hade Folke Fridell och Erik Johansson skildrat samma verklighet i sina romaner.
Akademin styrdes en gång kollegialt med den vägledande principen primus inter pares, ”den främste bland likar”. Organisationen var meritokratiskt genomsyrad, såsom det skall och borde vara med de speciella, kunskapskrävande uppgifter den har att utföra.
Men så fick någon, jag kan inte direkt sätta fingret på vem, kanske den hegemoniska "tidsandan”, för sig att nu skulle det in chefer och en linje med olika befogenhetsnivåer.
New Public Management implementerades. Inte bara inom högskolan, offentlig sektor i gemen skulle styras enligt denna privatföretaget efterliknande managementfilosofi.
Högskolan i Gävle blev mitt empiriska case. Jag kunde i vardagen under många år på nära håll studera organisationsförändringen som alltmer missgynnade de professionella, desavouerade dem.
Genom utbildning och kompetens fram till dess de självstyrande, omistliga bärarna av kärnverksamheten. Men nu deprofessionalisering. [1]
Den centrala administrationen växte samtidigt kraftigt med nya tjänstekonstruktioner eller benämningar. ”Strateger” och ”
"kommunikationschefer" och
Kärnverksamhet stavas numera "administration". Eller som en institutionsföreträdare
0försiktigt undslapp sig mellan skål och vägg under en personalfest: "Det vore ett bra jobb om jag bara slapp anställda och studenter."
Vardagen kunde ta sig ett så absurt uttryck som att en odisputerad adjunkt med noll forskningserfarenhet kunde vara chef över en välmeriterad professor. Och befordringsprofessurer inrättades, "tjugofemöresprofessorer", utan föregående konkurrens.
Lojal medarbetare det implicita ideal som inte fick ifrågasättas. Och det åstadkoms genom individuell (snarare personlig) lönesättning, och med fackets goda minne. United we stand, divided we fall.
Var och en sin egen lyckas smed. Glöm kollektiv och sammanhållning.
Jag fick skäl att ompröva den tyske filmkonstnären Rainer Werner Fassbinders
devis ”rädsla urholkar själen”. Det är snarare lojaliteten som gör det. Om det nu inte är samma sak.
För en tid sedan, på väg in till en nyöppnad restaurang i Gefle, stötte vi samman med en tidigare arbetskamrat. Nyligen fyllda sextiosju och på väg att pensioneras. Där vi redan är, tack gode gud att jag slipper organisationstvång och kålhuvuden till chäfer.
Jag försökte pressa henne att hon borde känna lättnad över att slippa alla dåliga chäfer som förpestat hennes yrkesmässiga tillvaro. Hon vred på sig, vek undan, mumlade något ohörbart.
I lojalitetens spår: tigandet.
[1] Deprofessionaliseringen slår även mot läkare vittnades det om på ett seminarium på Läkarsällskapet där jag medverkade. Se min artikel i Läkartidningen nr 42 2012.
Bild: Panopticon (Källa: New York Times)
Otroligt intressant text. Jag kan inte riktigt förlika mig med att lojalitet är detsamma som ja-sägande, frånvaro av kritik och tystnad. Men så är det nog. Var det därför dåtidens makthavare höll sig med en hovnarr som faktiskt berättade sanningen? Och i kanoniseringsprocessen var advocatus diaboli den viktigaste personen...
SvaraRadera