Inte lyckligare men själsligt rikare

Schriftsteller Walter Benjamin (1892-1940) delar sig i två uppenbarelseformer för mig. En smula mystifierande uttryckt, jag hör det. Om än, vågar jag påstå, i Benjamins estetiska, dekonstruerande anda. "Tudelningen" äger sin bakgrundsförklaring.

Först den Benjamin jag kom i textkontakt med före Portbou i Spanien. Låt mig bara nämna hans "Berlinbok" [1]. Har någon skrivit mer vemodigt intagande om städernas stad, Centraleuropas hjärta? 

Alla sinnen berörs, från utmed paradgatan Unter den Linden (bilden) når en doften från Glühwein och rostade kastanjer över öppen eld. Man blundar och är plötsligt där. 

Tid och avstånd upphör att existera.

Och så hans "Passagearbetet" [2], skrivet mellan 1927 och 1940, ofullbordat. Något av det märkligaste man kan läsa av europeisk 1900-talslitteratur. 

Om den moderna värld som inför Benjamins skarpa ögon alltmer framträdde och etablerade sig, med Paris som epicentrum. 

Collaget och fragmentet utgör Benjamins forskningsmetod i detta verk. Verkligheten återges inte i tillrättalagd, enhetlig form. Benjamin vände sig mot den centralperspektivistiska tanken på ett uppfattbart narrativ som bromsar en fortsatt undran.

En "annan", mer "närvarande" om än gravsatt Benjamin tog jag med mig efter Portbou. Det var som om vi kom honom riktigt nära - en kvarstannande, egendomlig förnimmelse - efter att ha sökt oss till hans blomstersmyckade, uppenbarligen väl tillsedda, gravplats i Portbou. 

Först upplevt atmosfären på den lilla stadens gator. Med ett oss störande inslag av mörkhyade pushers. 

Till detta katalanska Portbou, bara några hundra meter från gränsen till Frankrike, begav vi oss med tåg i samband med en resa till ”anarkisternas stad”, Barcelona. Den senare med minnets platser från inbördeskriget 1936-1939.

Det var i Portbou Benjamin till slut landade, efter att med största möda ha lyckats fly över de svårbemästrade Pyrenéerna undan Hitlers nazister. Och där han vilar i evig sömn. 

Efter att 26 september 1940 ha begått självmord på ett hotell som tycktes oss ruffigt när vi utifrån beskådade det. 

Stort, för att inte säga högtidligt, kändes det att stå vid den originelle fritänkarens grav. Högt och vackert belägen med utsikt över Medelhavet. [3]

Ludwig Wittgeinstein, ”Luki” syskonens smeknamn på honom, har jag aldrig blivit riktigt klok på. Detta sagt i den mest positiva mening. 

Hans "Tractatus Logico-Philosophicus" [4] från 1921 är kanske 1900-talets viktigaste, filosofikritiska verk. Ja, det är mer än en kritik: en slutgiltig uppgörelse, ett definitivt, kunskapsteoretiskt avsked. Om det man inte kan tala, måste man tiga.

Jag har en gång kvällsföreläst om Tractatus. Ett fullkomligt omöjligt projekt i kongenialitet med det hårresande stimulerande verkets suggestiva, poetiskt anstrukna, karaktär. 
En i publiken ställde en fråga. Jag minns inte vad den gick ut på. 

Kanske hörde jag, avfärdande, inom mig Wittgensteins punktsättande röst: Kan man ställa en fråga, har man också svaret. Låt oss inte ödsla tid på meningslösheter.

Martin Heideggers "Sein und Zeit" [5], detta - hur bör man karakterisera det för att inte slarva med en rättvisande beteckning - monumentala verk läser jag en gång per år. 

Och det är som om jag varje gång läste det för allra första gången, som i Upsala tidigt 70-tal.

Jag trollbands, hänfördes, sögs in i det. 

Det är mig Heidegger tilltalar, ingen i allmänhet. Det handlar om mitt liv, inte andras, inte allas, bara mitt. Med den kategoriska uppmaningen: lev egentligt. I medvetenhet om mitt livs ändlighet. Jag skall dö, kan inte undkomma det. 

Hur, ur det perspektivet, tillvarata mina unika existensmöjligheter?

”Den där Heidegger, var inte han nazist?” Från en av dem som aldrig läst honom. Och förmodligen aldrig tänker göra det. Nöjer sig med brunstämpeln på existensfilosofen. 

Nå, antimodernisten var faktiskt medlem i NSDAP och hyllade, som universitetsrektor, Hitler. Bländad av diktatorns karisma.

Jag har aldrig varit förtjust i så kallade "om-böcker". När någon skriver om någon annan. Tolkar och läser in, riskerar att "ställa sig i vägen". I värsta fall med narcissistiska, självcentrerade, böjelser.

Men Wolfram Eilenbergers "Trollkarlarnas tid: filosofins stora årtionde 1919-1929. Walter Benjamin, Ernst Cassirer, Martin Heidegger, Ludwig Wittgenstein" (Daidalos 2024, först utgiven 2018) utgör ett alldeles strålande undantag. 

En tjockis sidmässig, svår att lägga bort. Tvetydigt uttryckt. Jag borde förstås läsa den på originalspråket den expressiva tyskan, poeternas och filosofernas språk. Men nu fann jag den på svenska i en, vad det förefaller, utmärkt översättning av Jim Jacobsson.

Eilenberg, själv filosof och prisad sådan i Tyskland, kan sina föregångare, 
”misshandlar” dem icke intellektuellt. Undrar om de inte rentav är valfrändskaper. Förvisso även mina, förutom Ernst Cassirer som aldrig lockat mig.
 
Det är ingen bok i genren life and letters. Men Eilenberg glömmer inte filosofernas biografier. De är ju definitivt inte irrelevanta, tvärtom. Rejält dramatisk och ödesdiger var Benjamins relativt korta levnadshistoria. 

Sorglig, tvingas vi nog konstatera. Från och till usla omständigheter materiellt.

Det var som om han aldrig fick fotfäste i världen. Fragmentariskt hans liv, fragmentarisk hans stil, tänkandets bilder hans förmåga. Det fanns inte tid för något annat. 

Jag kan inte låta bli att höra de honom jagande, handlingsromantiserande, mördarnazisternas vrålande: ”En riktig tysk är ingen intellektuell!” Då var han väl ingen riktig tysk, då. Strunt samma. Intellektuellt klår honom få.

Nå, en viss förhandskunskap sitter inte i vägen om du kastar dig in i denna stimulerande bok. Men om du nu inte har det. Tag ändå och läs. Och går du inte härligt förlorad bland dessa tankestörande, anti-akademiska filosofer, så vet inte jag. 

Du blir inte lyckligare men själsligt rikare. För att travestera vad terapeuter brukar säga. Och, icke att förringa, du känner dig för en stund som en "riktig" centraleuropé! En i "gänget".

Noter
[1] Walter Benjamin: "Barndom i Berlin kring 1900", Spleen Books 2017. Postumt publicerad 1950.
[2] "Paris, 1800-talets huvudstad: Passagearbetet,"  Symposion 1999.
[3] Se gärna Lasse Ekstrand: "I Portbou och efteråt - Om Walter Benjamin", Förr och Nu 1/2024.
[4] Benediction Classics 2019.
[5] "Vara och tid", Bokförlaget Daidalos 2019. Först publicerad 1927. I Förr och Nu 3/24 skriver jag om Heidegger.