Den amerikanske författaren och historikern, tillika Östeuropa-experten, Timothy Snyder, professor vid elitens Yale University i Connecticut, har kommit ut med en ny bok, "att tänka med" berömmer Per Wirtén i Sydsvenskan 250115. Med den bärande titeln "Om frihet".
Osökt associerar jag till John Stuart Mill, men vet inte huruvida Snyder anspelar på liberalismens anfader. Vilket borde ligga nära till hands.
Däremot förmedlar recensionerna att han knyter an till samhällsfilosofen Isaiah Berlins ofta citerade distinktion mellan positiv och negativ frihet.
Skillnaden mellan frihet till och frihet från. Till den förra räknar jag yttrandefriheten. Det förutsätter dock friheten från "idoler" för att låna Francis Bacons originella uttryck, kanske parafrasera det. Fördomar och förutfattade meningar får inte solka ned yttrandefriheten.
Det ska vara högt i tak, om yttrandefrihet ska kunna sägas råda. Liv i luckan, för att fortsätta med den vardagliga stilen. Den utopiska bilden av samhället, torget, som ett sjudande stormöte, där alla får komma till tals, ingen tystas eller straffas för sina åsikters skull.
Men yttrandefriheten, hörnstenen i en liberal samhällsåskådning, hålls inte särskilt högt i vårt förment demokratiska land, om än med grundlagsfästa fri- och rättigheter. Inte för inte talas det om en klämmande "åsiktskorridor" som styr vad och hur vi får tänka.
Med svåra yrkesmässsiga konsekvenser för den som inte ansluter sig till den påbjudna agendan. Ett exempel: den invandringspolitiken granskande, faktabaserade [1] journalisten Gunnar Sandelin.
Vi har ett politiskt parti som kallar sig Liberalerna, tidigare Folkpartiet, men inte vet jag vad namnet står garant för. Hur partiet skiljer ut sig från andra i just frihetshänseende. Inte imponeras jag av framträdande parti-aktiva, med ledaren Pehrson i spetsen.
Ljusår till en folkpartist som Bertil Ohlin i hans uppfriskande debatter med Tage Erlander.
Johan Pehrson förefaller mest förvirrad och oklar, bra på att trassla in sig när han talar i riksdagen och annorstädes. Inte ger han liberalismen ett respektingivande ansikte.
Knut Lindelöf är mannen bakom sajten lindelof.nu. Den förre skolläraren, som i motvind tog kamp för bildningen, strävar efter att hålla den öppen för olika åsikter och infallsvinklar, tillåta en fri diskussion, där argumentet i sista hand är avgörande.
Det lämnar utrymme för diverse ståndpunkter. Utan att det censureras.
Men han har beskyllts för att vara alltför okritisk mot Ryssland och Putin, åsiktskorridoren (!), genom att inte stämma in i Nato-kören och hylla Sveriges insatser för Ukraina.
En välkänd, krigsglad, debattör har till och med klistrat på honom "vänsterextremist", i ett mejl till mig och samtidigt avrått mig från att medverka på lindelof.nu. Guilt by association? Korkat men obehagligt.
När jag inför Knut Lindelöf själv häromdagen kallade honom "liberal" log han litet, närmast generat. Som det vore ett skällsord. Jag hörde ekon från det illröda 68 och vänstersekteristisk intolerans. Men för mig är "liberal" ett honnörsord.
I beaktande av det beskurna offentliga samtalet i Sverige, där det inte är tillåtet att fritt argumentera och diskutera, utan man måste deklarera var man står i politiska frågor och tänka "rätt", är jag nästan beredd att utnämna Knut Lindelöf, i hans egenskap av publicist, till den sista liberalen.
Jag tror att en sådan som den framlidne Lars Gustafsson skulle hålla med. Han som myntade begreppet problemformuleringsprivilegiet. På lindelof.nu äger ingen detta. Till skillnad från de stora drakarna, opinionsformande maktens DN framförallt.
19 maj fyller Lindelöf 80. En aktningsvärd ålder. Må han orka fortsätta med sin sida många år till. Den behövs. Uttalat i ärlighetens och absolut inte vänskapskorruptionens namn. Det sistnämnda är mig, som jag hoppas alla vet, totalt främmande.
[1] Se hans "Den stora omvandlingen. Sveriges förändrade demografi och dess effekter på brott" (Karneval förlag 2024)
Bild på John Stuart Mill: Economlib
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar