Lördagsmorgon och som alla morgnar tv:n på utan ljud. Kanske en udda vana. Liksom att om natten lyssna på finsk radio utan att fatta ett jota. Men det fungerar sinnet lugnande i det sistnämnda fallet. Fråga mig inte varför. Och jag älskar finsk tango, melodiernas melankoli.
En så kallad "talk show", på svenska "pratshow", rullar i rutan. Bergfeldt heter tydligen hon som leder den och givit pratshowen dess namn. För mig är hon totalt obekant.
Claes Malmberg sväller ut på sedvanligt manér i tv-soffan. Jag har aldrig förstått mig på den karln. I mina ögon en dubbelnatur. Typ Lars Forssell och Körberg.
Etablissemanget häcklas, i Forssells fall Svenska Akademien, samtidigt vill häcklarna omslutas av samma etablissemang, få komma in i maktens värmestuga. Inte fortsätta stå utanför i kylan. Kanske är det bara mänskligt, som en kluven folkpartist kunde säga.
I Gefle samarbetade jag med en konstnär som spydde galla, så fort han hann, över konstens etablissemang. Men tvekade inte att söka och ta emot stipendier från dem han föraktade. Eller klappas på huvudet av dem.
I andra sammanhang, under temat Makt och motstånd, prövar jag att använda termen gråzon för att inte fastna i ett svartvitt antingen eller-tänkande. Dilemmat med att bedriva motstånd inom systemet. Både vara anpassad och icke.
Jag brottades med det varje dag inom högskolevärlden. Och, som med alla dilemmor, hur lösa det? Kanske bättre: hur leva med det? Och kunna se sig själv i spegeln. Inte lätt.
För mig välkända exempel är Heiner Müller och Christa Wolf i DDR. [1] Om båda har det hetat att de samarbetade med Stasi och förtjänade förakt. Jag är inte så säker på det. Att det måste förstås på det sättet.
Jag vet inte om gråzon är ett användbart teoretiskt verktyg. Men jag behåller det tillsvidare. Samtidigt som jag fortsätter att känna den största sympati och respekt för dem i den norska hjemmefronten som inte rörde sig i någon gråzon.
De tog klart och tydligt ställning. Från dag ett.
Av misstag råkar jag slå på ljudet på tv:n. Programledaren "intervjuar", eller vad det ska kallas, någon som heter "Darling". Kanske ska det vara "Darin"? På mig ger hon ett lystet intryck. Gött med småpojkar för gamla tanter. Förlåt slipprigheten, varför kan jag inte låta bli?
Tacka vet jag Hylands Hörna! [2] Det var grejer, det. En gång skulle Sandvikens Pensionärskör medverka, morfar ingick i den. Mamma åkte med ned till Stockholm. Jag tror inte att morfar någonsin hade satt sin fot där. Pappa och jag förberedde tittandet med termos och smörgåsar.
Men så sköts president Kennedy och Hörnan ställdes in. Typiskt!
[1] Se gärna min artikel "Lojal eller dissident - exemplen Heiner Müller och Christa Wolf", i tidskriften Förr och Nu 3/2023.
[2] Lars Ragnar Forssberg har erfarenhet från SR av Lennart Hylland och skrivit en bra bok om den folkkäre.
Foto; SVT Play
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar