tisdag 14 januari 2025

Vad du gör, se upp för diagnostikerna!















Johan Bengtsson presenteras som ST-läkare i psykiatri på Akademiska Sjukhuset i Upsala. I Expressen 13-1-2025 begick han en hårresande intressant debattartikel med rubrik "Dina diagnoser är bara ett påhitt". 

Jag försöker finna hans mejladress på Ackis för att direkt till honom kommentera klokheterna, men lyckas inte. 

Har grabben ifråga vunnit stora kovan på Lotto, eller hur i himlens namn vågar han utmana det psykiatriska etablissemanget? Intressant att just en psykiater förhåller sig så kritisk till diagnoser och medicinering. Han riskerar att få på huden av snarstuckna kolleger och chefer. 

Ty psykiatrin vilar hegemoniskt på en biokemisk modell. Den ifrågasätter man inte. Det är individen som är sjuk. På grund av endogena orsaker - och det tarvas naturligtvis psykofarmaka. Kanske till och med elchocker - en barbarisk metod som fortfarande används.

Sök inte kontexter och sociala relationer, sådant håller inte traditionella psykiatriker på med. I bästa fall kan de rekommendera mumbojumbon KBT som komplement till medicineringen. Men sedan är det bra.

Av okänd, kanske ändå inte, anledning läste jag i slutet på 60-talet de så kallade "antipsykiatrikerna". Framförallt skotten Ronald Laing. Skälet kan ha varit att jag i Sandviken inte hade kunnat undgå att notera vad som gjordes med dem som avvek, inte bara föll in i ledet. 

Hur dessa som inte var "som alla andra" behandlades, skyfflades undan på olika vis. 

Redan som litet barn hörde jag "Bollnäs" (syftande på sinnessjukhuset [1]) eller "Ulleråker", båda omgärdade av hysch-hysch. Skrämmande platser, anade jag. (Liksom "Radiumhemmet" dit dem med kräfta sändes.)

En kvinnlig kusin till min mamma, "omgivningen", där våra värsta fiender finns, tyckte att den förra speglade sig för ofta, skickades till Ulleråker. Hon blev kvar där i decennier. 

Skrevs ut med hängande ansikte som en iögonfallande biverkning efter all tung psykofarmaka de tvingat i henne. Talade sluddrigt. Åt otäckt på grund av biverkningen.

Jag kom att jobba mycket på Ulleråker några år på 70-talet, extraknäckte samtidigt som jag studerade. Patienter reagerade nästan med bestörtning när jag inte kunde hålla tand för tunga, utan avslöjade för dem att psykiatrikerna på sjukhuset inte hade många timmar psykoterapi i sin utbildning. 

De var medicinare, somatiskt inriktade. Flera av dessa maktfullkomliga jeppar stötte jag på under mina år som vikarierande skötare. Den ene värre än den andre.

I en remiss kunde det, jag tror helt utan ironi, skrivas: "Patienten skickas till Rehabiliteringen eftersom han ej går att rehabilitera". Om en patient inte höll sig lugn, hette det att personen "agiterade". 

Var någon ledsen, "deprimerad". Osammanhängande, "schizofren" eller "psykotisk". In med medicin, snabbt! 

Diagnoserna sökte någon lämplig att klistra dem på, föregick dem som skulle diagnostiseras.
Inga känslor eller reaktioner betraktades som normala eller mänskliga. Jag var nära att skriva existentiella. [2]

Läkemedelsindustrin är en stark aktör i sammanhanget. När diagnoserna skiftar, som de gör, "Asperger" heter det till exempel inte längre, vilar ett godtycke över det hela. Inget är säkerställt. Läkemedelsindustrin behöver diagnoserna för profitens skull. 

Nuförtiden förskrivs mediciner även till småttingar i fyraårsåldern, "hyperaktivt" lyder diagnosen om barnet. Eller "hypermaniskt". 

Kanske Laing sagt det bästa om psykiatrikerna, dessa "vitrockade fascister" som jag i ilska vräkt ur mig någon gång om dem när en person nära mig var föremål för deras okänsliga behandling: "De verkligt sjuka är dom som sätter diagnoser på andra."

[1] Olle Nordquist: "Från hundratals patienter till nedstängning - historien om mentalsjukhuset i Bollnäs", Ljusnan 14-4-2022
[2] Jag lockas faktiskt bli medlem i SEPT- Sällskapet för existentiell psykiatri. Se gärna antologin Existens och psykisk hälsa (2018), red. Dan Stiwne

Översta bilden: Diagnostikernas bibel

5 kommentarer:

  1. Detta har upprört mig sedan en kurs i vetenskapsteori på vårdhögskolan i Lund.
    Förra året råkade en närstående 14-åring ut för att få en diagnos. Efter svek hon upplevt mådde hon dåligt. För att få samtal hos BUP hade de med diagnos förtur - ja det var mer eller mindre ett krav. . Efter en kortare utredning fick hon ADD - populärast hos tjejer.
    Jag kan bara säga att hon har inte ADD.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Diagnoskulturen. Styrd av läkemedelsindustrin.

      Radera
  2. Intressant, initierat och uttömmande debattinlägg på det här temat i GP från igår. Länk: https://www.gp.se/55150a23-cf50-4e26-a05a-4a0f2136995e

    SvaraRadera