Jag minns en debatt för många år sedan med författaren Helene Rådberg, uppvuxen i den lilla staden i skuggan av Verket två och en halv mil västerut från Gefle liksom jag, i Joe Hill-gården. En snöig vinterafton inför talrik publik.
Bland dem min gamla polisbekant, "Kommissarien", alltid på plats när jag förekom i offentliga sammanhang.
Yttrade sig aldrig. Ändå närvarande och observant. Kanske utsänd för att hålla ett vakande öga på rabulisten. Äh, jag skojar. Jag tyckte om honom Och det var ömsesidigt. Tyvärr är han inte längre kvar hos oss levande varelser.
Jag vet inte hur vi i debatten, jag har glömt vilken rubrik som hade hängts ovanför den, hamnade hos undersköterskor och underordad vårdpersonal.
Men jag kom alltmer att reta mig på att Rådberg talade om dessa på vad jag uppfattade som ett objektifierande och därigenom nedvärderande sätt.
Jag invände genom att hävda att för mig är det viktigt att subjektifiera. Därigenom se oss som att vi kan ta ansvar för våra liv. Hur vi behandlas. Korkat nog beskylldes jag av Rådberg med emfas för att vara en "nyliberal".
Reser de på sig, rycks grunden undan för hennes skrivande. Prästen lever på synden, Rådberg på dem hon hon bestämt vara fastnaglade i förtrycket. Utan att kunna ändra på det.
Jag kommer osökt att tänka på detta meningsutbyte när jag noterar att någon kommenterar Trumps tillträde som president med att han och hans gelikar njuter av trampa på de svaga.
Åter till subjekt och ansvar. Vi kan göra motstånd, vi är inte dömda till att vara och förbli svaga.
Vi måste inte tillåta att Trump, Kristersson, eller vem det nu är, trampar på oss. Den betrampande är en papperstiger. Jag gör om på citatet från ordförande Mao så att det passar sammanhanget.
Att vi sedan inte gör motstånd mot dem som vill förtrycka, trampa på och hålla oss nere, innebär att vi tar inte ansvar för våra egna liv. Vi är inte svaga, vi är inte maktlösa. Vi låter oss försvagas och förtryckas.
Det uteblivna motståndet är ett förhållningssätt som tarvar att vi inför oss själva anför legitimerande bevekelsegrunder och motiv. [1]
Motståndet är alltid möjligt. Motmakten, enligt norrbaggen Thomas Mathiesen. Maktens antites. Som filosofen Hegel var inne på: ingen herre utan slav. Och tvärtom.
För att parafrasera DDR-dissidenten Wolf Biermanns uppmaning: Låt dig inte förtryckas i denna förtryckets tid.
Om sedan Rådberg, makthavare och staten tjänande forskare har ett intresse av att tala om och beskriva oss som svaga och maktlösa, må de hålla på. Men låt dig för bövelen inte stigmatiseras.
Översta fotot: Folkbladet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar