Milda maränger!

Jag försöker låta bli att svära, använda svavelosande kraftord. I en strävan att vårda mitt språk. Och inte åkalla djävulen och hans anhang. Jag lånar istället trevliga uttryck från husorganet Kalle Anka. Som "Milda maränger" eller "Vad i hela Härjedalen". 

Stefan Diös, den tidningen trogne översättaren genom alla år, förtjänar allt beröm han kan få. Han lyckas på de mest originella vägar transportera Ankeborgsspråket till rolig svenska.

Men samtidens moderniteter smyger sig obönhörligt på. Knattarna använder Fejsbok,  Kvackagram och FubbTub. Ringer i Smartfånar. Men de svär aldrig! Språket alltid vårdat, handlingen vald med omsorg. Det kallar jag att visa oss hängivna Kalle-fans respekt!

Mats Gellerfelt, flitig Kalle-läsare liksom undertecknad, brukade med all rätt framhålla tidningens bildande betydelse. Det är bildande, fostrande och lärorikt att läsa Kalle. Och hör sen, ni som tror att det är en underhållande serietidning vilken som helst.

Frågan är hur många vuxna barn som varje vecka slukar Kalle. Kanske försvinner tidningen med oss fyrtiotalistiska, entusiastiska Kalle-läsare.

Kan inte låta bli att nämna hur framlidne prenumeranten Gellerfelt, femtiotalist förvisso, lustfyllt beskrev de högtidsdagar när Kalle nådde honom. Hur han stannade till vid ett konditori när han var ute promenerade med hunden, inhandlade två (självklart!), läckerheter. 

Sedan bums hem till Kalle!

Denne arbetargrabb Gellerfelt som pratade franska som en infödd och slog igenom i den litterära offentligheten som "arg, ung man". Fördömde nya böcker som gavs ut av svenska författare. Medarbetade många år i SvD utan att någonsin skriva på ett anställningskontrakt.

Tillbaka till ämnet, Ekstrand! 

Tyvärr har i Kalle smugit sig in fuluttryck som "kolla" för "kontrollera". Det är inte att ta det språkvårdande uppdraget på allvar. En billig eftergift som skorrar. Fulordet hörs för övrigt titt som tätt även i TV. Skandal! Bums språkkurs för lymlarna!

Knattarna svär således aldrig. Men det gjorde Gubben Löv i Sandviken. Han kunde inte formulera en enda mening utan att salta med svordomar. Rejäla sådana. Det blev som en sport att tilltala honom bara för att få höra hans eder. Och han svek en aldrig på den punkten.

Och nu kommer det allra bästa, eller värsta. En gång körde han fridfullt sin lilla Lloyd utmed den långsamt framrinnande Kanalen i stan. Plötsligt lossnade ett, skrönan säger alla fyra, hjul och for ner i vattnet. Vilka svordomar som Löv tog till den gången, det förtäljer inte skrönan. 

Men det torde inte ha varit några bleka, det. Ja, jävlar i min lilla låda, nära att jag i hastigheten drog till med. För att hedra Gubben Löv.