Till Bryssel skickas den svenska politikens B-lag, som någon sade, för att dansa runt köttgrytorna.
EU-parlamentarikern Charlie Weimers inhöstar runt en miljon om året. Tillkommer gör frikostiga ersättningar av olika slag. Nu begär han en kvarts miljon i barnbidrag som han anser sig snuvad på.
Klart att jag reagerar spontant över vad som vid en första anblick kunde tyckas vara girighet. Om jag har förstått det rätt så vill ju SD vara ett etablissemangskritiskt parti. I det ingår som en självklar del EU-kritik. Och hushållandet med offentliga medel. Inte leva gott på skattebetalarnas bekostnad.
Jag kan bara förstå det som att Weimers strider för sina rättigheter på ett juridiskt vattentätt, formellt plan. Och det har han förstås all rätt att göra. Liksom att gamla statsråd och riksdagspolitiker har avtalsenlig rätt till en generös inkomstgaranti när de lämnar sin post. Som något slags övergångsbidrag.
Det är beslutat i laga ordning. Av dem själva. För att landa ”mjukt” efter sitt verkande i allmänhetens tjänst. Problemet är ”bara" att det finns ingen garanti för att de söker eller får något annat jobb - jag bortser från att jag vägrar se det politiska uppdraget som ett "jobb".
Utan de står som icke-arbetande kvar på skattebetalarnas nota. Försörjda utan att behöva göra minsta handtag.
De kan också göra som Göran Persson, Freddy Reinfeldt med flera. Starta egen firma samtidigt som de fortsätter att inhösta "övergångsbidraget" från oss skattebetalare. (Vi är inte tillfrågade, nota bene.)
Konstruktionen möjliggör dubbla inkomster. De behöver inte avstå någonting.
Bortsett från rättigheter skrivna svart på vitt, så finns det en moralisk aspekt att lägga på det hela. Inte är SD något etablissemangskritiskt, utanförstående parti, som de själva gärna vill framstå som. De är inne i värmen och utgör en integrerad, välbetald, del av det system de alltid varit kritiska mot.
En kritik som till stor del har legitimerat SD:s image som det vanliga folkets missnöjesparti.
Vad är det man brukar säga? I mörkret är alla katter grå. Kanske bättre: dessa yrkespolitiker må kalla sig vänster eller höger, sossar, sverigedemokrater eller moderater. Alla är de i mina ögon lika goda kålsupare.
Vem var enfaldig eller naiv nog att tro något annat om sverigedemokraterna? Och gav dem deras röst.
Inte tänker jag avbryta min sedan många år pågående röstbojkott. Legitimera detta system med politiker som njuter det goda livet, högt över oss vanliga medborgare, framförallt vi med urholkade pensioner?
Aldrig! Skriv upp det, Weimers.
Även publicerad på 8 dagar 2025-12-13
Det finns mycket att säga om SD, Weimers, högern och etablissemanget. All höger är alltid folkets fiender, hur insmickrande de än kan låta. SD har sina rötter i rasistisk nationalism. De kan aldrig bli folkets parti. Folket består aldrig av renrasiga människor som hålls ihop enbart av ett geografiskt område med gemensam historia och gemensamma traditioner. Historien innehåller förtryck och traditionerna hyllar det historiska förtrycket. Slaven, torparen och arbetaren har i historien fått kämpa för sin rätt att överleva och för de rättigheter vi alla åtnjuter idag. SD är inte, och har aldrig någonsin varit, emot etablissemanget. Det är en vilseledande manöver från extrem höger att låta populistisk, att låta antietablissemang. Men höger och nationalism kan aldrig vara en kraft för folket. Höger kan aldrig vara anti-etablissemang eftersom höger vill skapa klasskillnader (lönespridning, karriärsmöjlighter, ekonomiska drivkrafter och allt jävla helvete de kallar det), samla förmögenheter och gynna maktcentran.Weimers är en politisk broiler från kristdemokraterna som bytte parti för karriärmöjlighetens skull. Inte förvånande att han nu driver en fråga i eget intresse. Weimers är urtypen för moderna politiker. Dom som inte är som Weimers dom lämnar politiken förr eller senare. Ja, jag går igång på SD för jag ser dom verkligen som folkets fiende nummer 1. När vänstern, socialdemokratin och socialismen ruttnat helt då passar dessa ännu ruttnare högerkrafter på att fullständigt rader folkets möjligheter att påverka utvecklingen.
SvaraRadera"... urtypen för moderna politiker... " "politisk broiler"... Om de så kallade politikerna och den så kallade parlamentariska demokratin, som möjliggör för sådana som Weimers att göra karriär, ger jag inte mycket. Parlamentarism är inte detsamma som folkstyre. Men jag undrar än en gång: var är folket? Som låter det som inte borde få göra det fortgå?
RaderaVar är folket? Ja, det är ju en viktig fråga. Vad är dina teorier kring detta? Tittar man på Sverige här och nu skulle jag säga att grundorsaken är att folk är nöjda. Finns inte så mycket att bråka om. Vi lever genrellet ett gott liv, materiellt sett i alla fall. Nöjdheten kombinerad med likgiltighet - såna har politiker alltid varit, det går inte att ändra på. Likgiltighet kombinerad med oron - vi vet vad vi har med vi vet inte vad vi får. Och den vissheten gör oss... ...nöjda...
RaderaNär folket, utan att protestera, gick med på pensionsförsämringen gav jag slutgiltigt upp om detta folk. När jag pratar med människor tycks mig de allra flesta uppgivna och modlösa. Jag känner inga unga, men undersökningar pekar mot känslor av framtidslöshet hos dessa.
Radera”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra”, citat Winston Churchill.
SvaraRaderaHur blir sådana som de politiker vi ser agera möjliga, det vill säga den ideologibefriade politikertypen? Hur kopplat till parlamentarismen som system? Om vi bortser från moraliska aspekter och i stället betonar de strukturella.
RaderaJa, det är en bra fråga Lasse. Jag tror det är svårt att hålla isär strukturella förklaringar från de moraliska. Jag hsr alltid varit nyfiken på grejen med konspirationsteorier, båda teorierna i sig men och vilka det är som gräver ner sig i sådana teorier. Min lilla tes är att de som driver konspirationsteorier hittat något väldigt spännande men sedan driver de det för långt i sin iver. Min tanke är att vi kan låta fenomenet julen förklara både det som ses som konspirationer men kanske även strukturella problem i samhället... Så här kommer mitt lilla kåseri i detta ämne...
SvaraRaderaJulen – Världens Snällaste Konspiration
Det talas ibland om konspirationer och konspirationsteorier. Hemliga sällskap. Slutna rum. Människor som möts i källare med fladdrande ljus och viskar planer om hur världen ska styras, manipuleras eller luras.
Men om man verkligen vill förstå hur en konspiration skulle kunna fungera, då behöver man faktiskt inte leta längre än till… julen.
För julen är världens snällaste konspiration – en där ingen behöver prata med någon, ändå drar alla åt samma håll.
Ingen detaljplan finns, ingen Illuminati som styr. Men ändå, när december kommer, då rullar allt igång med exakt samma precision som om det fanns en övergripande strategisk ledning.
Handeln vill sälja.
Välgörenheten vill samla in.
Restaurangerna vill paketera julbord nummer tolv.
Streamingplattformarna laddar upp “Nisse räddar julafton 5”.
Tomtenissarna på HR skickar ut julhälsningar.
Och vi själva – vi försöker desperat hålla ihop det hela, som logistiker i ett högintensivt multinationellt projekt vi aldrig ansökt om.
Ingen har beordrat det.
Alla bara… gör det.
Och resultatet är en kollektiv rörelse som känns nästan konspiratoriskt i sin samordning.
Och världen? Den fungerar ofta likadant.
Krig och elände uppstår sällan för att ett hemligt sällskap sitter och skrattar i ett rökigt rum över sin ondska.
Det är mycket mer banalt, och samtidigt mer tragiskt än så.
Det är intressen.
Incitament.
Missförstånd som tänds som adventsljus men gör allt annat än att lysa upp.
Ekonomier, ideologier, rädsla, prestige, makt — allt drar åt sitt eget håll.
Ingen behöver uttalat samarbeta för att helheten ska peka mot konflikt.
Och så plötsligt är världen i brand, trots att nästan ingen av aktörerna vaknade på morgonen och ville dit.
Det är som om mänskligheten har sitt eget geopolitiska julrusch, fast med mörkare toner.
När många intressen drar åt samma håll, utan att tala med varandra, kan effekten bli lika kraftfull som vilken konspirationsteori som helst — bara att resultatet här inte är glögg och glitter, utan något helt annat.
Så vad är lärdomen?
Kanske att vi borde vara lite mindre besatta av tanken på hemliga planer,
och lite mer uppmärksamma på de öppna mönster som driver oss.
För ibland är världen mer som en stor julmarknad än som ett hemligt sällskap:
alla ropar åt sitt eget håll, men ljudet smälter samman och låter som om någon dirigerar orkestern.
Och kanske…
om vi kan förstå hur julens snälla “konspiration” uppstår — utan planer, utan möten, bara drivkrafter —
kanske kan vi också förstå hur vi ibland utan att mena det driver varandra mot mörkare decemberdagar.
Och om det går att bryta julstressen genom att andas, skratta och säga “nu räcker det med lussebullar”…
kanske går det att bryta andra mönster också.
Pedro, det kallar jag satir av högsta klass! Du är ju sannerligen en pennans man. Satiren förtjänar spridas. Själv njöt jag, när jag läste. Underbart.
RaderaBäste Lasse, du förstår nog inte vad denna kommentar betyder för mig. Att du njöt när du läste denna lilla text gör mig faktiskt lite generad, du som är en av de vassaste skriftställare vi har i Sverige år 2025. Om den på riktigt är bra beror det nog mest på den inspiration du ger mig med dina texter./Pedro
SvaraRaderaDu är alltför blygsam, bäste Pedro. Men tack för dina fina ord om mig!
Radera