Liemannen i maskopi med Ekstrand?

Glad efter godkännandet (Foto: Illustrerad Vetenskap)

Det är klart att jag inte är livsfarlig att komma för nära, inte ens om man hyser elaka tankar om min väna gestalt. Eller, straffar det sig om man gör det? Ruskigt att tänka så, i termer av Nemesis, om sig själv. 

   Men i skrivande stund kan jag inte låta bli. Minnesbilder pekar nämligen i en mörk riktning för de vid två speciella tillfällen inblandade, dock inte mig.

På min sista högskola hade jag en rektor som "jagade mig", som min livskompanjon uttryckte det. Inte bara med ond blick från andra sidan förhandlingsbordet. Det vill säga under min tid som ordförande i SACO, i praktiken en motpart till högskoleledningen.

   Nog hade han ett horn i sidan till mig. Som mest efter att jag i Gefle Dagblad begått en satirisk debattartikel om högskolornas genomströmningssystem. 

   Det skulle huvudräknas, jag menar räknas antalet godkända. För att kvittera ut pengar. Kvantitet bestämdes styra, inte kvalitet. Utbildning efter löpande band-principen.

   Som alla förstår ett fullkomligt vansinnigt system, bärande på risken att godkänna för att säkra intäkterna. Men det implementerades, som det heter, och studenter som stämplades godkända bokfördes.  Det kunde lika väl varit bilar eller falukorv. Produkt som produkt. 

   Kommodifiering,  för att låta som en gammal marxist, av den "högre" utbildningen. Inte bilda, eller träna studenterna i kritiskt tänkande, utan trycka igenom dem fortast möjligt.

Om jag ska bidra på ett förtjänstfullt sätt till min institutions ekonomi, måste jag godkänna kreti och pleti. Intellektuellt lytta och halta. Skrev jag i min artikel. Räcker inte med det. Studenters hundar måste godkännas. Och svärmödrar.

   Rektor Humorfri gick i taket. Tillsatte en utredning för att pröva om jag begått tjänstefel. När hans tilltag blev allmänt känt strömmade det in påhejande och stödjande kommentarer till mig. Från kolleger runt om i landet. 

   Men ingen, jag upprepar, ingen vågade framträda med sitt namn. Alla krävde, snarare bönade och bad om att få vara anonyma.

   Inte gick det att påvisa något tjänstefel! Glöm det. Kanske anade också högsta hönset det redan från början, dummare än så var han inte, men ville göra livet surt för mig. Och testa lojaliteten hos "tjänstefelsutredaren", min närmaste chäf. En ömklig figur utan ryggrad. 

   Krypande uppåt. 

Rektorn såg fram emot att njuta sitt opium, kanske ska det vara otium?,  på den vackra ön Ven efter pensionering. Men liemannen stäckte bryskt hans planer.

   

Efter trettio år som hjon i statens tjänst tilldelas man, "för nit och redlighet", en guldklocka. Även en bångstyrig som Ekstrand. 

   Jag hade glömt alltihop när en sekreterare, liksom en passant, upplyste mig i korridoren: - Vet du om att du har en klocka som ligger och väntar på dig i ett skåp på rektorskansliet?

   Jag begav mig, om än inte omedelbart, dit upp för att hämta rovan, den borde väl vara värd några tusen på pantbanken, min förhoppning. Stötte ihop med den skinntorre prorektorn som informerade mig om att de noggrant synat alla mina tjänsteår för att se "om det fanns minsta prick, för då blir det ingen klocka". 

   Det lät elakt. Och onödigt. Inget "gratulerar" eller något sådant, Lät nästan som om han var besviken. Och som om klockan var hans privata egendom som han måste överräcka till Gossen Ruda.

Nå, vad tror ni hände? Jo jo, liemannen var framme igen. Ekstrands bundsförvant. Usch, vad hemskt det låter. Jag har inte haft för vana att önska livet ur folk. Inte ens de som behandlat mig illa. Kanske har jag felbedömt mig själv. 

FOTNOT Minnesbilderna framkallades av att Mats Alvesson varit i farten igen, med sin sedvanliga kritik av det undermåliga högskolesystemet.