Tempen tas två gånger per dag. Morgon och kväll. Påfrestande mentalt, åtminstone en smula. Tjatigt. Ibland försöker jag påverka, manipulera, mätningen genom att om morgonen öppna fönstret, samtidigt kasta av mig täcket. Kyla ned kroppen. Inte vet jag om det har någon effekt.
Sticker det i väg mot det som förtjänar att kallas feber, mer än 38 grader, till och med passerar 39, tar jag genast 100 milligram Alvedon. Förskrivet av min vän och livmedicus Hans på Onkologen på Akademiska i Upsala. Framstående lymfomspecialist, även internationellt.
Vi har haft kontakt kontinuerligt med varandra i tjugo år. Ända sedan första inläggningen i Upsala. Efter att Ackis tog över behandlingen från Gäfle. I och med att den upptäckta tumören, det vill säga subtypen, befanns vara av en sällsynt art med få diagnostiserade patienter varje år.
Behandlingen riskabel för att inte säga chansartad, med inslag av kliniskt oprövade inslag. Fallet forskningsmässigt högintressant.
Jag blev med tiden en ”långtidsöverlevare”. Hans term. Jag har aldrig internaliserat den. Man vill ju leva, inte bara överleva. Låter som om jag suttit i koncentrationsläger. Och undkommit. Tillhör de få överlevarna. De lyckligt lottade som kom undan.
I dödens väntrum, hette Stolpes bok och som filmatiserades. Där hängde jag ett tag. Som ju vi alla. Utan undantag.
Hans åldras, ryggen alltmer krum, och jag frågar oroligt varje gång vi träffas: - Du tänker väl inte sluta jobba? Då ler han outgrundligt. Lite retsamt. Ett leende jag noterade redan för tjugo år sedan som vanligt förekommande hos honom. Hans adelsmärke. Han säger ingenting, besvarar inte min fråga.
Hans vill sätta mig på cortison för att angripa febern. Men jag vill komma åt pudelns kärna: orsaken. Det vill de inkopplade specialisterna, med olika inriktning men famlande i diagnostiseringen, också. Ännu en datortomografi beställd. Inte så glad för det. Röntgad flera gånger på mindre än ett år.
Hans och kollegerna fattar inte hur jag, till synes tämligen obesvärad, kan spatsera omkring med hög temp. Att jag inte ligger utslagen.
Det är väl metallarbetargenerna. Sandviken har aldrig lämnat mig. Inte får man vara klen! Då blir det Frälsningsarmen. Stor och stark får man gå till Folkets Park.
Men att under hela våren haft tätt sällskap av denna feber, Ekelöf hade smärtan som sitt sällskap och skrev finstämd poesi om det, har stulit kraft och energi. Ingen vidare spänst i gången. Ingen fart. Tycker inte om det. Existentiella implikationer.
Jag är, om jag får säga det själv, för det mesta bra på att hålla modet uppe. Tycker inte synd om mig själv. Inte särskilt ofta i alla fall. Vad hjälper självömkan? Försvagar det redan svaga immunförsvaret.
Och min allra närmaste stöttar och uppmuntrar. Liksom vänner. Jag är inte ensam, jag värnas.
Men stunder av uppgivenhet infinner sig. Tanken far i väg. Alldeles för långt för att det skall vara bra för sinnesfriden.
Äh, på’n igen, grabben! Mot Folkets Park!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar