Vännen och författaren Lars Ragnar har titulerat mig radikalpessimist. En hederstitel i mina öron. Inte nihilist - radikalpessimist. En mer aktiv hållning i och till världen. Inte uppgiven, tarvar ord och utfall. Om än studsande tillbaka.
Eller uppfångandes av ett fåtal tillhörande samma pessimistiska anti-sällskap. Som man kvalar in till. Feelgoodare och såpbubblefabrikörer göre sig icke besvär.
Icke de intellektuellt avhängiga. Pessimister skola de aldrig bli.
För att fördjupa mig i den stolta radikalpessimistiska traditionen, vitaliseras av en av de moderna urfäderna, i samma tradition och anda återfinns ju tidigare sekels tungviktare såsom Schopenhauer och Nietzsche, återvänder jag återkommande till österrikaren Thomas Bernhard.
Han, som sedan länge lämnat denna rysliga jämmerdal, präglad av fåfänglighet, girighet och meningslös ävlan. Dumhet och underkastelse. Politiskt gapande och tom retoriks ökenvind. Lojalitet och medlöperi.
Men kvarlämnat några av de mest stimulerande böckerna och dramerna för genomskådaren att avnjuta. I syftet att ytterligare konsolidera, som om det skulle behövas, min radikalpessimism är mig Bernhard en lisa.
I sommar läser jag om hans Verstörung från 1967. På svenska Anstöt (skickligt översatt av Jan Erik Bornlid och utgiven på kvalitetsförlaget Tranan). Bernhard är skoningslös, illusionslös - alltid på kanten. Det föder hans stil, befriar den.
Jag läser med pennan i hand och skulle utan större besvär eller tvekan kunna stryka under nästan varenda rad. Ibland läser jag högt för mig själv. Och skrattar gott. Likt dåren i sin källarcell.
Hatet mot det bruna fosterlandet Österrike är kompakt. Något som kom att bestå i hela hans författarskap. I Bernhards ögon det fascistiska, kälkborgerliga, hycklande, korkade, trista, kraftlösa, fega, hemska Österrike. Klart den där paranoida mördartypen med den fåniga mustaschen härstammade från Österrike. Varifrån skulle han annars ha kommit?
Sentenserna slingrar sig fram. De svarta formuleringarna hos Bernhard är utsökta. Aldrig en uns av koketteri. Det är en ärlig svärta.
Och, som sagt, jag skrattar förtjust och blir på mycket bra humör. Osökt går tanken till sådana som Céline och Bukowski som jag också har stort nöje av att läsa. Misantroper. Klarsynta. Men jag blir inte lika glad av dem.
Thomas Bernhard klår ingen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar