Strax efter midnatt kastar vi något försenade loss från ett sommarnattsljummet, ljuvligt Frederikshavn under stjärnklar himmel. Åter till Sverige med en överfull Stena Jutlandica, personbilar och långtradare trängs på bildäck. Intar snabbt, först en rød pølse med ristet løg, vilstol och försöker komma till ro.
Högst en timmes sömn. Snarkningar och inte särskilt diskreta fisar från andra vilstolar. Unge som bölar likt en mistlur.
Båten ankommer 03.30, mörkt ute och kyla som framkallar huttranden, till en av de städer som har en bestående plats sedan decennier i mitt hjärta: Göteborg. Muteborg kallad efter alla skandaler. Lilla London av de romantiska. Kålleboda ska man naturligtvis inte säga. Bara fånigt.
Fyra veckor i Danmark gör det direkt smärtsamt att därefter lämna det lilla landet. Det är så förbaskat smukt. När vi kör, vägen kantad av skog och det är inte ljus bokskog, genom Sverige upp mot X-län, slår det mig ännu en gång: det är så fult.
Blott Sverige fula orter har, för att travestera Almqvist. Slår nästan de gamla öststaterna. Orterna som passeras är ju fula. Försök inte att säga emot. Gudsförgätna hålor. Bakfickor. Rysliga att beskåda. Laxå, till exempel. Vem flyttar frivilligt till Laxå?!
Inga platser att leva på i ordets fulla bemärkelse. Dväljas ordet jag söker efter. Äta sova dö som en film hette. That´s all. Sänka en starkbertil eller två på pizzerian. Eller knapra Stesolid. Hålla ut, för att kunna gå ned i fabriken och slava tills den slutgiltiga utstämplingen. Äta, sova, dö.
Men nu finns snart inga fabriker kvar. Inga riktiga i alla fall. Inga livstidsanställningar heller. Gig-jobb pratas det om. Men sossarna och di andra i det pladdrande skrået fortsätter tugga om arbetslinjen. Verklighetsförnekande.
Jag var på väg att skriva men hejdade mig snart: nu åter på blågul jord. Men vad då blågul? Efter massinvandringen? Knappast. Läser förfärande saker om lilla Grums, en gång så idylliskt och fostrande hockeystjärnor. Nu härjar ungar till migranterna och sprider skräck.
Var är föräldrarna? Och varför åker inte satungarna på ett välförtjänt kok stryk och får lära sig veta hut? Eller skickas till uppfostringsanstalt?
Och så den eländiga samtalsatmosfären i Sverige. Man känner sig ofri. Kvävs. Som att vara inhyst i ett totalitärt samhällssystem, jag trodde det var en demokrati med självklara friheter. I Danmark behöver man inte lägga band på sig, tänka efter i förväg vad man vågar säga, lägga dyrbar energi på självcensur och försiktighet.
Klimatet är öppet. Tillåtet och befriande. This is my life, som Kim sjöng.
Jag måste flytta dit de år, förmodligen inte många, jag har återstående.
Fotnot. Se där. Jag kom faktiskt på en som frivilligt flyttade till Laxå. Charlotte von Mahlsdorf. På flykt undan förföljelse från gatans huliganer i Östberlin. Om du kan, se filmen Ich bin meine eigene Frau om von Mahlsdorf. Ett gripande öde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar