Bortom samhälle och relationer finns du väl icke?

Ämnet sociologi (läran om samhället), ännu mer deldisciplinen socialpsykologi, bygger på den orubbliga premissen att du alltid ingår i sociala relationer. I det senare fallet skulle man tillspetsat kunna påstå, att du är dina relationer. 

Utan dina relationer är du ingen. Du speglas och skaffar dig identitet genom interaktionen med andra människor. Socialpsykologerna, i anfadern George Herbert Meads efterföljd, talar till och med om den generaliserade andre. En inre bild, en samlad erfarenhet, av hur andra ser på dig och hur du förväntar dig att bli bemött.

Det är som om du aldrig kan undgå de sociala relationerna. Du föds in i dem och du kvarstannar där, innesluten. Det sociala livet är det elementära, för att omformulera Johan Asplunds boktitel Det sociala livets elementära former. 

Inte för inte används ibland uttrycket sensorisk deprivation. Låses du in och berövas andra människor, samt sinnesintryck, hamnar du snart i ett mentalt farligt tillstånd. Du förmår, enligt detta synsätt, inte vara helt ensam med och utlämnad till dig själv. 

Länge var det svårt att hävda biologin mot sociologin. Jag, med en doktorsexamen i sociologi, tillhörde själv dem som ihärdigt nedtonade den förra och lyfte fram den senare, översociologiserade. Än i dag prioriteras ofta miljö framför arv. (Om man inte talar om det sociala arvet.)

Senast av en sociolog i Malmö när hon skulle förklara ungdomsbrottslighet. Och när återinförandet av dödsstraff i flera amerikanska stater nu diskuteras, lyfts miljöaspekter fram. Den stora boven i sammanhanget, och som förklarar mord och grov kriminalitet, är fattigdom och hudfärg.

Den enskilde fråntages allt ansvar, reduceras till en produkt av sin miljö. Förändras den senare, så förändras individen. 

Tänkandet, med paternalistiska drag, har i Sverige präglat allt från skolpolitik till kriminalvård. Dock med klena resultat. Det finns dem, jag tänker på Gunnar Adler-Karlsson, som hävdat att det bara gjort saker och ting värre. 

Religionen har ingen plats i modern, sekulariserad vetenskap. Sedan den franske sociologen Auguste Comte och hegemonin för positivismens vetenskapsbegrepp kan man säga att vetenskapen ersatt religionen. Vetenskapen är den moderna religionen. Därmed avförtrollas världen och vi kliver in i rationalitetens järnbur, som sociologen Max Weber förutspådde. 

Osökt associerar jag till genmanipulation och könsbyten. Ingrepp i det naturliga, i det av Gud skapade, hävdar den religiöse. 

I takt med att min egen gudstro fördjupades, fick jag allt svårare att vara sociolog och tänka sociologiskt. Jag fortsätter, det skall betonas, att tänka relationer i psykoterapeutiska sammanhang, avvisar där en biokemisk, individualiserande förklaringsmodell. Men existentiellt syns mig sociologin alltför torftig. Ett tomrum, en själens hunger och längtan, öppnar sig som endast tron kan fylla. 

Min relation med Gud är bortom samhälle och relationer. Relationen är direkt. Jag behöver ingen präst, ingen kyrka, ingen församling, ingen social gemenskap. Det är Gud och jag. 

Jag anropar dagligen Gud. Hans ansikte får jag aldrig se. Det rubbar inte min tro. Hos Søren Kierkegaard hämtar jag andlig vägledning. I tron fördjupas mitt jag. Finner jag det jag som vetenskapen inte kan erbjuda. Inte samhälle och relationer. Och distansen till de senare blir möjlig utan förgörande ensamhet. 

Bild: Michelangelo, taket i Sixtinska kapellet i Rom