When I was young, so much younger than today. John Lennon i den såriga, självbespeglande Help som jag lyssnat till otaliga gånger. Jag älskar rockpoesi! Ända sedan tonåren. När livet var tonsatt. En LP som aldrig slutade spela. Ett pojkrum som aldrig städades ur.
It´s the singer not the song. Mick Jagger. Jag var solosångare i Two Good Reasons. Ett band som fortfarande existerar från och till. Men utan solosångaren blir det som The Animals utan Eric Burdon. Falsk varubeteckning.
Lazing on a sunny afternoon. Namnet Two Good Reasons hämtat från Sunny Afternoon med Kinks. Ray Davies. Jag säger bara: Ray Davies! Rockgeni.
A working class hero is something to be. Lennon igen, sången kan höras i en rysligt bra insjungning med Jerry Williams. Man får ståpäls. Kanske det bästa Jerka gjorde.
Jag drömde i smyg, utan att prata med någon om det, om ett liv som yrkesmusiker. Fjärran det inrutade och meningslösa knegarlivet i brukssamhället där jag växte upp. Don´t throw your life away.
Lazing on a sunny afternoon. Namnet Two Good Reasons hämtat från Sunny Afternoon med Kinks. Ray Davies. Jag säger bara: Ray Davies! Rockgeni.
A working class hero is something to be. Lennon igen, sången kan höras i en rysligt bra insjungning med Jerry Williams. Man får ståpäls. Kanske det bästa Jerka gjorde.
Jag drömde i smyg, utan att prata med någon om det, om ett liv som yrkesmusiker. Fjärran det inrutade och meningslösa knegarlivet i brukssamhället där jag växte upp. Don´t throw your life away.
Plitade, också i smyg, på egna texter. Men vågade aldrig satsa helhjärtat på musiken. Harens flykt starkare än själens längtan. You can´t always get what you want. Stones.
It´s only rock´n´roll poetry, but I like it. Jag älskar det enkla. Den avskalade stil som inte gör sig till eller blir märkvärdig. Avstår gärna det dunkla, svårtillgängliga och kryptiskt symboliska.
När man mödosamt, svetten alltmer lackande i den rynkade pannan, måste söka mening och betydelse bland snåriga formuleringar och långsökta liknelser.
När man mödosamt, svetten alltmer lackande i den rynkade pannan, måste söka mening och betydelse bland snåriga formuleringar och långsökta liknelser.
Elfenbentornspoeter som Ann Jäderberg och tidigare akademiledamoten Katarina Frostensson. Två representanter för en kryptisk poesi som vänder sig till universitetsutbildade litteraturkritiker.
Denna poesi inte min. Poesi som gåta och rebus. Mer utestängande än inbjudande. Lockar fram kvinnliga härmapor som tror att det blir poesi om man badar orden i dunkelvatten.
Jag har äntligen förstått vari det sant konstfärdiga egentligen består. Inte endast: less is more. Utan även: keep it simple and it will remain.
Give me the wine / bitter and sweet / and a little bit of bread / that´s all I need. Inte ett onödigt ord i hans texter. Avslipade och raka. Träffande - mitt i hjärta och sinne. Tårar, saknad, drömmar, mod. Kim Larsens konstfärdighet, hans slagfärdighet.
Inte för inte sjunger man - alla - hans sånger i Danmark.
Inte för inte sjunger man - alla - hans sånger i Danmark.
Alla danskar älskar och kan texterna utantill. Fattas bara annat. Han är ju nationalpoet. Särskilt vid bröllop kan man höra Kvinde min. Lyssna: Tror du vi ska følges ad / til livet det er slut / åh det håber jeg / ja jeg gør ja jeg gør.
Så fort jag kommer i kontakt med hans rockkonst, hör honom i dansk radio eller tv, slås jag av hans skicklighet. Och frustreras av de ovan nämnda otydlighetspoeterna. Som paradoxalt nog gör det lätt för sig.
Att krångla till det är ju inte svårt. Skriva kryptiskt. Och inte går det att tonsätta de senare! Bara det. Från början var ju all dikt sångbar. Dikterna var sånger, poeten en sångare. Som Kim Larsen.
Men varför kunde inte den förbannade döden lämnat honom i fred!
Foto: Claus Poulsen
Foto: Claus Poulsen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar