På flygplatsen i Alicante, i väntan på avgång mot Arlanda och skymningslandet, växlar jag några ord med en äldre man vid bordet intill som på engelska med förnöjd min kommenterar att jag glömde kreditkortet på kafédisken: Händer mig hela tiden. Vi börjar bli gamla.
Jag avskyr att, utan att vara tillfrågad, räknas in bland gamlingarnas självdecimerande skara. Men försöker alltid vara artig, inte för inte min mors väluppfostrade son. Så jag vänder mig mot mannen. Avslöjar för honom att jag helst undviker speglar, vill inte möta mitt ansikte, det åldrade - påminnas. Men måste göra det vid rakning.
Gör som jag, raka dig utan att titta i spegeln.
Inget koketteri. Det bara är så. Jag känner inte igen den åldrade mannen, på väg mot de sjuttio (herregud!) med vit mustasch i spegelbild och på foton. Är det där jag? Frågan kastar sig obarmhärtigt och utan misskund över mig. Skär sig in mellan åderbråck, bristningar och artrostecken.
Den yttre bilden, fasaden jag visar för världen, på mig själv som jag mer eller mindre ofrivilligt konfronteras med stämmer inte med den inre bilden. No way. Jag känner mig inte som gubbfan på fasaden. Det blir som en maskeradmask över en ung själ.
Detta förbannade åldrande! Våga inte protestera. De där figurerna som påstår att de bär sina rynkor med stolthet, jag vill minnas att det var den fortfarande vackra skådespelerskan Evabritt Strandberg som liknade rynkorna vid årsringar och uttryckte förtjusning över dem. Fan tro´t. Och påstod att hon just kände stolthet.
Äh, kyss Karlsson! Ingen vettig människa vill åldras och bli gammal. Och framförallt inte i det här landet. Med åldersdiskriminering och skräckinjagande "åldringsvård" (citattecknen relevanta).
Rationalisering förklarar terapeuterna det som Strandberg och andra sysslar med. Något måste man ju dra till med för att orka möta sig själv, sin utanpåbild. Ljuga för sig själv.
En gammal (!) kompis till mig, före detta tråddragare på Sandvik, skyller tilltagande krämpor och defekter på gammeln i sin kropp. Låter som någon tjyvgubbe som permanent flyttat in.
Mer än en gång har jag hört från den åldrade mannen som drog tråd och slavade många livsår i Verket: Om man böjer sig ned för att sätta på sig strumporna, kan man passa på att samtidigt plocka upp skräp.
Glömmer aldrig en open air-konsert med engelska sextiotalsbandet Tremeloes - ljuva Silence is golden ekar i minnet så fort jag skriver ut namnet - i Skagen mot slutet av 80-talet. På tillräckligt långt håll såg de ut exakt som när det begav sig. Jag knallade glad över evig ungdom, att sådan finns, närmare.
Studsade förskräckt till. Svartfärgat barr som inte tog bort deras åldrade, rynkiga gubbansikten. En nästan grotesk kombo. Huvva.
Mick Jagger, sir numera sedan jollpettern låtit sig adlas efter att pensionerat rockrebellen i sig, sprattlar som aldrig förr på scenen. Nyligen hjärtkontrollerad. Men har ni sett hans hals? Och det elaka ryktet viskar att han opererat bort häng från baken.
Gammeln har flyttat in hos honom också.
Bild: Methusalem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar