Bolund glömde tänderna

För ganska så många år sedan lyssnade jag till Aino Trosell på Bokmässan i Göteborg. Arbetardottern som blev deckarförfattare, en av många sådana i Sverige. Jag läste henne innan hon valde krimibanan. Rak och bra. 

Uppvuxen i Malung. Trosell berättade en skräckhistoria, eller kanske snarare det som kunde blivit en. 

När hon som ung flicka, utan att det frågades efter vad hon ville, placerades i tandläkarstolen för att tänderna skulle dras ut. Man gjorde så en gång i tiden i arbetarklassen. Men Trosell reste sig upp i ett obevakat ögonblick och smet iväg. I sista stund. Tänderna blev kvar. 

Kulturtanterna i publiken skruvade en smula besvärat på sig. Kände efter att jacketkronorna satt kvar. 

Trosells lyckliga öde delades inte av min mor, rörsliparens dotter. Hon var inte gammal när löständer sattes in. Hela livet led hon av detta. Skämdes, hade komplex. Höll för munnen när hon skrattade. Glömde sig ibland.

De allra sista månaderna i livet, när hon vårdades för sin kräfta inlagd på sjukhuset, förstod personalen att låta henne behålla proteserna i, de insåg att det var viktigt för henne. Men när munnen fylldes med sår och det blev allt plågsammare, måste de tas ut. 

Genast såg hon mycket, mycket gammal ut där i sin säng. Lägg till avmagring. Under alla år såg jag henne aldrig utan sina proteser. Hon var mycket noga med detta. Det dröjde innan jag fattade att hon hade löständer.

Tänderna är ett klassmärke. Öppna munnen och jag skall säga dig vilken klass du tillhör. 

Många svenskar missköter sin tandvård. Det beror inte på tandläkarskräck. De har inte råd att gå till tandläkaren. Gäller även unga människor. 

Fri tandvård? Glöm det. Någon tandvårdsförsäkring värd namnet är heller inte i sikte. Pengar finns, skriv upp det. Men regeringen lägger hellre miljarder på illegala migranter och deras anhöriga. 

Jag råkar som av en händelse få in det nyvalda språkröret för miljöpartiet, ministern (höll i hastigheten på att skriva missfostret) Bolund, i tv:n. En sällsynt grå och trist figur. Försvinner in i väggen. Almedalen. Bolund säger att vi till 2030 måste skaffa elbilar, sluta använda fossila bränslen. 

Medelklassglasögonen på. Den privilegierade politiska kastens. De akuta problem, dit hör tänderna, som människorna som avlönar honom brottas med, finns inte med i hans tal. Han kanske inte tycker det är så viktigt, han har ju gubevars klimatet att tänka på. 

Själv visar han upp ett till synes felfritt garnityr.