Ansiktet

Ansiktet, där livet skriver sin text. Utan att försegling bryts och det avslöjas vem författaren är, om någon sådan finnes. Den text livet kommer att sätta punkt för och avsluta. Men jag får icke veta när. Dödens text är det osynliga bläckets. Ansiktet, ytan för livets text, aldrig dödens. 

Livets skrift växlat mellan olika genrer och färgsättning. I ungdomen rocktexternas hopp och drömmar. Sedan föräldraskapets prosaiska, ansvarstyngda. Det politiska engagemangets pamfletter. Medelålderns lätt melankoliska. Åldrandets ännu mer melankoliska, doppad i tilltagande svärta. En tröttare text, en långsammare andnings interpunktering. 

Sjukdomens överrumplande, avbrutna rader. Texten med ens fragment. Utkast, fladdrande i osäker vind. 

Hela tiden: ansiktet där. En uppslagen bok närhelst ögon letar den.

Ansiktet, som vänds mot andra människor i relaterandets oundviklighet. Kärlekens linjer. Likgiltighetens. Ilskans. 

Ansiktet, som människor riktar sina blickar mot. Icke kan deras läsande förhindras. Oavsett på vilken nivå texten läses. Oavsett hur noggrant. 

Ansiktet, möter det på fotografier och i spegelbilder. Att betrakta utifrån, som om texten icke tillhörde utan erbjöds mig. Utifrån - ändå icke. Ett annat språk - ändå icke. Men ändå.

Alltmer främmande och yttre. Texten fråndrager sig för varje dag som går mitt sparsamma inflytande över den. 

De alltför ofta använda orden som står till buds, inga andra finns, att tala om ansiktet med. För att försöka fånga det, helst textens dolda innebörder. Försöka att i fångandet vara så direkt som möjligt. En koncentrerad läsart. Som om inga andra texter betydde något i läsandets mest koncentrerade stund. 

De konventionella sätten att tala om texten, enär allas arv och öde - det gemensamma ansiktet, ställer sig mellan mig och den text som bara är min och unik. 

Jag vänder texten ryggen, försöker lägga den åt sidan och glömma den. Återvänder och den är förändrad. Jag möter icke samma text två gånger.