Maktspeglartelevision

Bild: DigitaltMuseum

 

Jag är uppvuxen innan tv:n intog var och varannans vardagsrum. ”Dumburken” döptes den snart till i folkmun. Mina föräldrar väntade länge med att införskaffa en dylik. ”Vad ska vi med en sån till?” Min storasyster däremot, aldrig rädd för nymodigheter, köpte sig illa kvickt en tv. 

   Hos henne kunde jag, via den enda kanalen i SVT, på en hoppande, flimrande bildskärm se Humle och Dumle i Kapten Bäckdahls skafferi. 

   Åh, vad jag grunnade på hur de fick till dessa lustiga figurer! Nå, gåtan får förbli olöst. Barndomen må behålla sina mysterier. Det håller grinden till den fortsatt öppen.

Det var radion som gällde i mitt hem. En rejäl apparat som trots mammas invändningar målades vit av maken som hade pippi på att färglägga saker. Centralt placerad på byrån i sängkammaren. 

   Att lyssna på Dagens Eko i P1 var ett måste, pappa hyschade när det var dags. Aldrig glömmer jag det smått ödesmättade dångandet i etern med Dagens Dikt följande strax därpå.

   Det vilade något auktoritativt över dessa utsändningar, som om myndigheterna i kungliga huvudstaden vände sig direkt till oss undersåtar på landsbygden. Nyhetsuppläsarna lät sakkunniga och förtroendeingivande på rösten.

  Att ifrågasätta det vi informerades om? Nej, det var inte möjligt. Ett kritiskt perspektiv anammade jag först när jag i Upsala läste kursen Masskommunikationssociologi för framlidne Jan Ekecrantz. 

   Där fick jag höra om McLuhan, Marcuse och andra gurus utrustade med en genomskådande blick. Att sedan läsa Göran Palms ”Indoktrineringen i Sverige” innebar ett omskakande uppvaknande för grabben från Bruket. 

Jag minns kursen när vi om morgonen som vanligt ser tv till kaffet. Det rapporteras utförligt från borgmästarvalet i New York. Och från val av, jag har glömt vilka politiska befattningar, runt om på den nordamerikanska kontinenten. 

   Är vi en av USA:s aldrig erkända delstater? Man kunde tro det med denna extrema fokusering och ensidighet.

   En ny partiledare för Centern har man efter diverse turer lyckats skaka fram. Jag har aldrig hört talas om henne. Men i TV4 får hon ostört presentera sig under en hovsam presskonferens. 

   Från EU rapporteras det om något som har med klimatet att göra. Ministrar har samlats.

Med avslaget ljud inte möjligt att höra vad som bortom folken i Europa avhandlas och beslutas.

Main stream media, heter det. ”Gammelmedia” ibland. Maktspeglartelevision säger jag. 

Mot Balkan!

Av Käthe Kollwitz.( Bild: Kuadros)

”Aldrig mera krig” uttryckte Ture Nerman, pacifist, en förhoppning om. Men det verkar som om historien "måste" upprepas gång på gång. Krigen och fasorna. Död och blodspillan. Människor på flykt.     

   Efter andra världskrigets slut fördrevs tolv miljoner tyskar från olika områden i Europa, Sudet, Ostpreussen med flera, där de hade sina rötter långt tillbaka, sin älskade Heimat. 

   Kan det förstås som något annat än en primitiv hämnd för nazismens brott, en kollektiv skuld hade fastslagits och straff skulle utkrävas. Oskyldiga människor straffades - blott för att de var tyskar. Bortom rätt och vett. 

   Varför denna fördrivning, etniska rensning, på europeisk mark? Ett nedtystat kapitel i den officiella historieskrivningen om 1900-talet. Varför får man inte prata om det? Vem gagnas av påbjuden tystnad? Och vem avgör vad som får sägas? 

   Vad med den påstådda yttrandefriheten, strängt villkorad?
   Likadant med serberna efter Balkankrigen som för tyskarna. De fördrevs från hem och grund. Hus och mark stals från dem - de onda som de demoniserande stämplades. Förövarna. Skurkarna.
   Behandlingen av kvarvarande serber i Kroatien och Bosnien påminner om hur ryssarna diskriminerande behandlas i Ukraina ”bara” för att de är ryssar. 

Det som stannar kvar, förvisso bland mycket annat, när jag läst Peter Handkes reseanteckningar från 90-talets Balkan och som får mig att osökt dra paralleller till kriget i Ukraina är mediernas diskutabla roll. Deras påtagliga brist på sanningsenlighet. [1]

   Medierna i väst framställde 1990-talskrigen på Balkan på ett sådant, propagandistiskt, sätt att serberna entydigt gjordes till angripare och måste fördömas, aldrig kunde de beskrivas som offer, per definition en omöjlighet. Det var bestämt på förhand.
   Main stream media (msm) redigerade tendentiöst och ställningstagande krigsrapporteringen från Balkan så att angreppen från Nato:s missiler och bombplan kunde legitimeras. Med dödandet av civila.

   Nog känns det hela igen från dagens Ukraina. SVT, samt övriga msm, stödjer oreserverat och onyanserat Zelenskyj. 

   Han är den gode. Putin den onde. Så ser narrativet ut, som styr den vagt förklädda propagandan.

Handke knyter an till den omdiskuterade filmen Underground (1995) av Emir Kusturica. I den spåras Jugoslaviens upplösning till att Tyskland erkände den tyskvänliga utbrytarregionen Kroatien som en egen, självständig och suverän stat. 

   Erkännandet kan liknas vid ett knivhugg i ryggen på Jugoslavien.
   Handke är inne på samma spår som Kusturica. Jugoslaviens sönderfall är konsekvensen av yttre makters intervention. 

   Återigen ser jag framför mig Ukraina, det så kallade "hybridkriget", det "ställföreträdande". I Washington gnuggar pajasen i Vita huset händerna. Bakom honom det militär-industriella komplexet. 

   

Handke är en upptäckare, med öppen, ocensurerad blick fångar han verkligheten och skriver om det. Jag skulle vilja kalla honom realist, bortom ideologier och hänsynstaganden. De som fördömt honom känner honom inte, denne intellektuelle med ovanlig integritet och resning.
   Inte har vi många av hans kaliber i Sverige. Om ens någon efter Lars Gustafsson och Jan Myrdal. Landet är intellektuellt tomt. Det är omöjligt att föra en vettig, anständig diskussion. Jamar du inte med i den samstämd kören, stämplas du. 

   Ta Ukraina, om du försöker att nyansera: är du en "putinist", en "rysskramare"?!

Nog pånyttföder Handke hos mig en gammal längtan att själv få färdas omkring på Balkan, se med egna ögon. I den meningen kan Handke läsas som en synnerligen initierad guide. Liksom Stig Claesson en gång. 

   Den sistnämnde var med om att som volontär bygga upp Jugoslavien efter kriget. (Se hans Brev till en hembygdsgård, 1974.)

[1] Uttrycket tillskriver jag Göran Rosenberg, som väljer det framför att tala om "sanningen". (Recension av honom i Expressen 2025-11-04)

Peter Handke: Frågor i tårar. Essäer. Översättning Joachim Retzlaff och Daniel Pedersen. Karneval förlag 2025

I mörkret är alla katter grå

Sisyfos (Bild: iStock)

 

Under många år var jag fast anställd inom högskoleväsendet. Så länge att jag av staten tilldelades en medalj ”för nit och redlighet i rikets tjänst”.

   Samtidigt frilansade jag, nota bene utan kontrakt, på Gefle Dagblads kultursida samt medverkade med krönikor i Universitetsläraren, hälsingetidningarna och andra publikationer.

   Ofta gick debattens vågor höga, tonfallet allt hätskare, när något jag skrev i GD polemiserades mot på Arbetarbladets ledarsida eller kultursida. (Numera återfinns de lokala, forna tidningskonkurrenterna under samma ägandetak.) 

   I det senare fallet hette redaktören Karin Månsson. Det är inte att fara med osanning eller överdriva att hävda att hon hade ett horn i sidan till mig. Eller att hon retade sig på mina skriverier.

  En gång lät hon syrligt undslippa sig om lektorn på högskolan i Gefle: ”den statsanställde dissidenten”. Jag läste in ”den anställningstrygge”. 

   Trampade hon på en öm tå? Jag tog spontant illa vid mig. Led jag av en falsk självbild, var jag inte alls den illojale intellektuelle i Jan Myrdals anda som jag försökte att intala mig? Hade jag mitt, trots allt, på det torra och riskerade ingenting med mitt skrivande? 

   Nog hade hon en poäng. Något av en skvader var jag onekligen. Plikttrogen anställningsägare men ofta kritisk i spalterna mot min arbetsköpare, bet den hand som födde mig.

Häromdagen ramlade jag över formuleringen ”integrerad men utanför”. Är inte det allas vår position, det vill säga alla vi som anser oss vara systemkritiska men inte gärna vill hamna ute i kylan? 

   ”Rättshaverist” brukar man etikettera den kompromisslöse och ”omöjlige”, den peststämplade.

   ”Repressiv tolerans” pratade Herbert Marcuse om. Systemet behöver sina kritiker, det kan exemplifieras med den till prestigefyllda MIT i Boston förr knutna Noam Chomsky och hans hårda kritik av USA:s imperialistiska utrikespolitik, för legitimitetens skull. 

   Men kritiken betyder i praktiken inte särskilt mycket. Systemet står orubbat. Kritiken riskerar likna ett Sisyfosgnetande. Ett agerande som om det var viktigt. Men, vilket är alternativet? Kasta in handduken och modstulet tystna?

Efter murens fall i DDR, när Stasi-arkiven öppnats, namngavs personer som hade räknats till dissidenterna. Men som nu påstods i själva verket varit ”Inofficiella Medarbetare” som det hette om dem som under pseudonym tjänat säkerhetstjänsten genom att lämna uppgifter till densamma om vänner och bekanta, ja till och med familjemedlemmar. 

   Många traumatiserades av att få veta att de i hemlighet varit avlyssnade och observerade. Av dem som de aldrig i världen kunnat tro det om. 

   Bland dem som offentligt påstods varit informatörer under den realsocialistiska regimen fanns två välkända namn: teaterkonstnären Heiner Müller och författaren Christa Wolf. Båda nekade, mest ihärdigt den förre. 

   Att han informellt samtalat med Stasi hade, enligt honom, varit nödvändigt för att rädda kolleger som misstänktes för att vara ”republikfiender” och riskerade att arresteras. 

   Tja, en version står mot en annan. Och ännu är väl inget definitivt fastslaget vad gäller de båda ovanstående.

Är uttrycket ”gråzon” befogat för att undvika en svartvit uppdelning, som deklarerar att antingen är man det ena eller det andra? Och därigenom undgå moraliserande utfall mot dem man tycker ha svikit. I verkligheten är alla katter grå, som det heter.

   Går de som vägrar att sjunga med i den samstämda opinionskören, men inte vill förpassas till de exkluderades skara med avstängd dialog, med på att de är integrerade, om än utanför?

Även publicerad på lindelof.nu 2025-11-04

Allhelgonadag

Die Toten mahnen uns. Jag prövar att säga det på mitt modersmål. De döda manar, förmanar eller varnar oss. Så står det uppfordrande på kyrkogården i Friedrichsfelde i Östberlin, där topparna inom det totalitära samhällssystem som var DDR ligger begravda. 

   Ja, inte alla. Walter Ulbricht, under hans ledning uppfördes muren, en av dem med sin sista viloplats där. Men inte den som manövrerade bort och ersatte honom, Erich Honecker. 

   Efter en kort tid i Moabitfängelset, där även Rosa Luxemburg spärrades in, återförenades han med sin hustru Margot, landsflyktig i Chile. På samma kontinent dit Josef Mengele flydde.

   Hon, liksom Erich, övertygad kommunist in i det sista, hann yttra innan hon lämnade jordelivet att hon inte ångrade någonting. Margot Honecker, påstods av dem med insyn i statsledningen, vara den verkliga makthavaren i DDR, inte piprösten till make.

   På samma kyrkogård vilar också tunga arbetarrörelsenamn som Ernst Thälmann, mördad av nazisterna i Buchenwald. 

   Och tidigare chefen för HVA, Stasis utlandsspionage, Markus "Mischa" Wolf, som jag på de underligaste av vägar fick mejlkontakt med och även träffade IRL. 

   Konstigt, konstigt. Men kanske typiskt för mitt liv. Att jag, alltid stående på dissidenternas och motståndets sida, hade kontakt med den beryktade "Mannen utan ansikte". Kunde snabbt växla i sin framtoning, från sympatisk till hotfullt ondskefull. 

   Sociopat, kanske en psykiatriskt skolad skulle säga. Skrämmande, säger jag.

   

Min livskompanjon återvänder från Bokmässan i Göteborg, medför en hälsning från en före detta kollega som är änka efter att för ett par år sedan mist sin man. I sin akademiska yrkesgärning hamnade hon så småningom i ett av de ideologiskt styrda ämnen som passar en politiskt korrekt tidsanda som hand i handske. Något med "genus".

   Inget "riktigt" ämne som vi högdraget skulle ha sagt i Upsala på min tid. Nå, det får vara hur vill med den saken. Och jag medverkade faktiskt med ett bidrag till den antologi som förärades henne när hon vid pensionering tackades av. Bara att bekänna.

   

Jag tänker, som jag brukar, när jag får höra om någon bekant, om än avlägsen, som gått bort: de döda manar oss. Att ta vara på livet, varenda minut. Göra något meningsfullt av det korta liv vi fått. Sedan är det för sent. Nu är det din stund på jorden.

   Och jag tänker också: nu är jag i den höga ålder där vi alla förr eller senare blir sjuka eller dör. Existensens fakta. En tanke jag har svårt att förlika mig med. Och det hjälper inte att tröstande försöka lugna mig själv: även unga kan bli sjuka, även unga kan dö.

   Om jag ändå kunde slippa dessa trista tankar, inte manar de till handling. Snarare förstämning.

Tre gravlyktor tänds denna helg till minne av de nära döda. En för mina farföräldrar, som jag aldrig träffade, på Österlövsta kyrkogård. En för mina föräldrar på kyrkogården i Sandviken. 

   

Och den sista för min syster, i vilolunden på samma kyrkogård som mina föräldrar. (Där också hennes man, samt mina morföräldrar vilar.) Bilden till höger. Ofta ser jag hennes ansikte framför mig. I stor saknad. 

   Förstod hon att jag älskade henne? Trots gnissel ibland mellan oss.