Claus Offe knuffade på mig om en medborgarlön

Claus Offe. Foto: Wikipedia

 

En efter en av dem som påverkat ens teoretiserande om samhället och förstärkt det i kritisk riktning försvinner in bland skuggorna. Nu hör jag till min sorg att tysken Claus Offe (1940-2025) anslutit sig till de döda. 

Hans namn förknippar jag med Frankfurtskolan, en stolt samhälls- och kulturkritisk tanketradition, med föregångare som Theodor Adorno, Max Horkheimer och andra. 

Den fråga som jag inspirerats av via Offe, och som upptagit mig i många år lyder: hur kan vi samtidigt verka inom och mot kapitalismen? Det vill säga för att inte förvandlas till utopister utan praktisk, politisk betydelse. 

En risk ”ärrarna” löper, ute på en politisk ökenvandring. I drömmen om ett framtida paradis, förlåt, ett socialistiskt samhälle.

Eller till reformistiska socialdemokrater som ”slukas” av systemet.

Det är här medborgarlönen som politisk idé träder in. För mig innebar den en gång i tiden en tankefrigörande idé när jag tyckte att jag kört fast i marxistiska, materialistiska förklaringsmodeller som begränsade handlingsutrymmet under en övermäktig kapitalism med en integrerad arbetarklass. 

Ännu inte hade det inte börjat talas om ett prekariat. Eller om gigarbeten, den senmoderna tidens daglönare. En upplöst arbetsmarknad med otrygga anställningsförhållanden för allt fler. 

I Sverige har det bildats ett parti som i sitt namn använder termen ”basinkomst” istället för medborgarlön, men den termen har jag alltid undvikit. Den konnoterar bidrag, det riskerar att lukta "allmosa" från staten och det är det absolut inte frågan om. Utan en ovillkorad rättighet.

Med en generell medborgarlön, en ekonomisk grundtrygghet, möjliggörs ett bättre liv, innebärande större valmöjligheter, framför allt ett minskat lönearbetsberoende. 

Och det öppnas för en potentiell samhällsinsats.

Tid frigörs. Därför döptes också min första bok om medborgarlön till Den befriade tiden (1995) Uppföljaren (1996) gavs namnet Arbetets död och medborgarlön, med den förpliktigande undertiteln En essä om det goda livet.

 

Det slår mig att så många år gått och vi inte kommit ett steg på vägen. Oavsett färg på sittande regering är det tvånget framför friheten som betonas. Medborgaren skall behållas omyndig. Tummen i ögat.

I den andra boken om medborgarlön dristade jag mig till att tillhandahålla en tämligen okvalificerad ekonomisk beräkning i polemik mot alla som hävdade att ”vi har inte råd”. Mot dem invände jag och fortsätter att göra det: "vi har inte råd att låta bli”. 

Kostnaderna för nuvarande samhällsförhållanden är för stora.

Det goda livet förutsätter att den förkättrade arbetslinjens hegemoni försvagas. Det är en nödvändig 

men inte tillräcklig  betingelse. Sedan är det upp till den enskilde individen att ta ansvar för och göra

något av sitt liv. 

Att nedtona arbetets, nota bene lönearbetets, roll är väl förklaringen till att socialdemokratin och

delar av vänstern, arbetslinjens försvarare, har svårt att föreställa sig en medborgarlön. Arbeit macht frei. 

Claus Offe, André Gorz och vår egen Gunnar Adler-Karlsson har förespråkat denna inomkapitalistiska reform - med kapitalismen transcenderande möjligheter. Det senare icke att förglömma. 

Offe låg bakom grundandet av BIEN, Basic Income European Network, där E:et kom att stå för

Earth  med en global ambition.

Mycket inspirerades jag av hos den sociologiskt vassa Offe. Medborgarlönsidén är nog den viktigaste "knuffen", så hoppbringande! 

Vila i frid, Claus Offe!