Maktspeglartelevision

Bild: DigitaltMuseum

 

Jag är uppvuxen innan tv:n intog var och varannans vardagsrum. ”Dumburken” döptes den snart till i folkmun. Mina föräldrar väntade länge med att införskaffa en dylik. ”Vad ska vi med en sån till?” Min storasyster däremot, aldrig rädd för nymodigheter, köpte sig illa kvickt en tv. 

   Hos henne kunde jag, via den enda kanalen i SVT, på en hoppande, flimrande bildskärm se Humle och Dumle i Kapten Bäckdahls skafferi. 

   Åh, vad jag grunnade på hur de fick till dessa lustiga figurer! Nå, gåtan får förbli olöst. Barndomen må behålla sina mysterier. Det håller grinden till den fortsatt öppen.

Det var radion som gällde i mitt hem. En rejäl apparat som trots mammas invändningar målades vit av maken som hade pippi på att färglägga saker. Centralt placerad på byrån i sängkammaren. 

   Att lyssna på Dagens Eko i P1 var ett måste, pappa hyschade när det var dags. Aldrig glömmer jag det smått ödesmättade dångandet i etern med Dagens Dikt följande strax därpå.

   Det vilade något auktoritativt över dessa utsändningar, som om myndigheterna i kungliga huvudstaden vände sig direkt till oss undersåtar på landsbygden. Nyhetsuppläsarna lät sakkunniga och förtroendeingivande på rösten.

  Att ifrågasätta det vi informerades om? Nej, det var inte möjligt. Ett kritiskt perspektiv anammade jag först när jag i Upsala läste kursen Masskommunikationssociologi för framlidne Jan Ekecrantz. 

   Där fick jag höra om McLuhan, Marcuse och andra gurus utrustade med en genomskådande blick. Att sedan läsa Göran Palms ”Indoktrineringen i Sverige” innebar ett omskakande uppvaknande för grabben från Bruket. 

Jag minns kursen när vi om morgonen som vanligt ser tv till kaffet. Det rapporteras utförligt från borgmästarvalet i New York. Och från val av, jag har glömt vilka politiska befattningar, runt om på den nordamerikanska kontinenten. 

   Är vi en av USA:s aldrig erkända delstater? Man kunde tro det med denna extrema fokusering och ensidighet.

   En ny partiledare för Centern har man efter diverse turer lyckats skaka fram. Jag har aldrig hört talas om henne. Men i TV4 får hon ostört presentera sig under en hovsam presskonferens. 

   Från EU rapporteras det om något som har med klimatet att göra. Ministrar har samlats.

Med avslaget ljud inte möjligt att höra vad som bortom folken i Europa avhandlas och beslutas.

Main stream media, heter det. ”Gammelmedia” ibland. Maktspeglartelevision säger jag.