Kärlek på papper

Vad ska man ut i kylan och göra?

 

Skidan hon slinter, i bukter och finter. Nä, jag är ingen vintermänniska. Inte på långa vägar. Apropå långa vägar. Till Skagen är det från Gefle en bra bit, med bil och sedan Stena Lines färja på böljan den blå. 

Och i samma Skagen, som vi nyss lämnade, rådde grön vinter, gräsmattan pudrades med det lättaste snötäcke, plusgrader, och så det skimrande ljuset över landskapet. Som att beskåda ett konstverk, ett stilleben.

Klart man borde slå ned sina bopålar i dansk mark! Om det inte vore så förbaskat dyrt, zlotyn, jag menar svenska kronan, är ju inte värd någonting. Varje inköp framkallar kvidanden från den magra pensionärspluskan.

I folkskolan tvingades vi, av omutliga lärare som fått för sig något under utbildningen på seminariet, kallaste vinterdag ut på naturis för att åka skridskor. Jag åkte som en kratta. Fröken, annars den vänligaste människan på Murrgårn (skolan)  hade svårt att hålla sig för skratt, så som jag skruttade fram.

Den eventuella drömmen om att bli hockeyproffs i NHL, och mångmiljonär med pensionering vid trettiofem, sedan njuta av det goda livet söderut någonstans med en paraplydrink i näven, smälte bort som snödrivor i marssol. Notera metaforiken.

Inte ens i bandylagets juniorlag kunde jag, med min eländiga skridskoåkning, knipa en plats. Lika bra det. För ville man framkalla det onda ögat hos farsan, då skulle man viska SAIK. För honom var det SIF, rödvästarna, som gällde och inget annat. 

Även om de inte hade något bandylag att aspirera på en plats i. Det hände att fotbollspelare från SIF dök upp i SAIK:s dress om vintern uppe på Norra IP. 

Holger, grannen på samma avsats på Barrsätragatan, var saikare i själ och hjärta. Han och farsan hälsade inte på varann, om SAIK vunnit eller om SIF förlorat. Iskyla rådde dem emellan. Än en gång: lägg märke till metaforiken.

Om jag inte är helt ute och cyklar, alltid risk för det med min otyglade skalle, hette SAIK från början Käglan. [1] Målvakten Oskar ingick i en barnaskara på Bruket som kunde räknas till en elva, tolv glyttar. Man kan säga att hans föräldrar legat i. Om ni fattar vad jag menar. Blink, blink.

När hans mor en gång i Linders kiosk vid Kanalen inhandlade Min värld med alla romantiska noveller, ofta utspelande sig på herrgårdar, fattig flicka gifter sig med rik, stilig ungtupp, undslapp sig kioskbiträdet: - Det där behöver väl inte du!

Oskars mamma blev inte svaret skyldig: - Å, jo, man kan behöva lite kärlek på papper också!

Farsan, denna utpräglade utomhusvarelse som inomhus knappt kunde sitta stilla fem minuter utan att det kröp i honom, var aktiv inom Skid- och friluftsfrämjandet. Utsågs till stugfogde i främjandets stuga uppe vid Kungsberget. Ofta fanns han på plats där i skuggan av berget, pysslade med något. 

Morsan, däremot, var en typisk stugsittare. Aldrig långt till kaffekoppen och telefonsamtal som behövde ringas. När maken försökte locka med henne till Kungsberget, blev beskedet: - Jag lugnar mig, jag.

Så, du Kung Bore, om du försöker få ut mig att halka omkring i kylan med långkalsingar och Kalmarjackan, tjock och varm, på blir mitt svar: - Jag lugnar mig, jag.

[1] Jag var ute och cyklade. En uppmärksam läsare från Viken rättar till IK Stjärnan. Det tackar vi för. Jag blir alltmer lika tankspridd som Lars Gustafsson.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-11-27.