Allhelgonadag

Die Toten mahnen uns. Jag prövar att säga det på mitt modersmål. De döda manar, förmanar eller varnar oss. Så står det uppfordrande på kyrkogården i Friedrichsfelde i Östberlin, där topparna inom det totalitära samhällssystem som var DDR ligger begravda. 

   Ja, inte alla. Walter Ulbricht, under hans ledning uppfördes muren, en av dem med sin sista viloplats där. Men inte den som manövrerade bort och ersatte honom, Erich Honecker. 

   Efter en kort tid i Moabitfängelset, där även Rosa Luxemburg spärrades in, återförenades han med sin hustru Margot, landsflyktig i Chile. På samma kontinent dit Josef Mengele flydde.

   Hon, liksom Erich, övertygad kommunist in i det sista, hann yttra innan hon lämnade jordelivet att hon inte ångrade någonting. Margot Honecker, påstods av dem med insyn i statsledningen, vara den verkliga makthavaren i DDR, inte piprösten till make.

   På samma kyrkogård vilar också tunga arbetarrörelsenamn som Ernst Thälmann, mördad av nazisterna i Buchenwald. 

   Och tidigare chefen för HVA, Stasis utlandsspionage, Markus "Mischa" Wolf, som jag på de underligaste av vägar fick mejlkontakt med och även träffade IRL. 

   Konstigt, konstigt. Men kanske typiskt för mitt liv. Att jag, alltid stående på dissidenternas och motståndets sida, hade kontakt med den beryktade "Mannen utan ansikte". Kunde snabbt växla i sin framtoning, från sympatisk till hotfullt ondskefull. 

   Sociopat, kanske en psykiatriskt skolad skulle säga. Skrämmande, säger jag.

   

Min livskompanjon återvänder från Bokmässan i Göteborg, medför en hälsning från en före detta kollega som är änka efter att för ett par år sedan mist sin man. I sin akademiska yrkesgärning hamnade hon så småningom i ett av de ideologiskt styrda ämnen som passar en politiskt korrekt tidsanda som hand i handske. Något med "genus".

   Inget "riktigt" ämne som vi högdraget skulle ha sagt i Upsala på min tid. Nå, det får vara hur vill med den saken. Och jag medverkade faktiskt med ett bidrag till den antologi som förärades henne när hon vid pensionering tackades av. Bara att bekänna.

   

Jag tänker, som jag brukar, när jag får höra om någon bekant, om än avlägsen, som gått bort: de döda manar oss. Att ta vara på livet, varenda minut. Göra något meningsfullt av det korta liv vi fått. Sedan är det för sent. Nu är det din stund på jorden.

   Och jag tänker också: nu är jag i den höga ålder där vi alla förr eller senare blir sjuka eller dör. Existensens fakta. En tanke jag har svårt att förlika mig med. Och det hjälper inte att tröstande försöka lugna mig själv: även unga kan bli sjuka, även unga kan dö.

   Om jag ändå kunde slippa dessa trista tankar, inte manar de till handling. Snarare förstämning.

Tre gravlyktor tänds denna helg till minne av de nära döda. En för mina farföräldrar, som jag aldrig träffade, på Österlövsta kyrkogård. En för mina föräldrar på kyrkogården i Sandviken. 

   

Och den sista för min syster, i vilolunden på samma kyrkogård som mina föräldrar. (Där också hennes man, samt mina morföräldrar vilar.) Bilden till höger. Ofta ser jag hennes ansikte framför mig. I stor saknad. 

   Förstod hon att jag älskade henne? Trots gnissel ibland mellan oss.