Min äldsta vän och jag

Two Good Reasons in action

                                                                                                                                                  

                

                                                                                                                                                  

                                                                                                                                                     

                                                                                                                                                         Those were the days, my friend

Min äldsta vän C har genomgått en krävande behandling på sjukhuset. Kroppen har tagit mycket stryk. 

Men han låter, till min glädje, ändå som att han är vid gott mod och full av kamplust när vi talas vid. 

Sandvikare är gjorda av stål, som min morfar, karlakarln, brukade säga.

Äldsta vän? Jo, så är det. Vi har känt varandra ända sedan början på 1960-talet, våra vägar korsades efter att vår familj flyttat ”upp på stan” som man sade i Sandviken. Till en större lägenhet. Ett par stenkast från läroverket. Nära att jag stavade den tuktande inrättningen med ett till ä.

Det började med den gröna mattans schack, även om vi lirade på en grå grusplan bakom skolan. Vi ingick i samma kvarterslag. Samtidigt startade mitt skrivande. Med matchreferat. Nedtecknade med kulspetspenna i blå skrivböcker som jag har ingen aning om vart de tog vägen.

C minns det väl, för jag läste upp mina referat för honom. (Tilläggas bör att han till skillnad från mig äger ett mycket gott minne.) Jag härmade sportjournalistprosan. Nyttig övning inför fortsättningen på det som kom att bli mitt grafomaniska liv. 

Skriva kortfattat och enkelt. Rakt på. Inga kringelkrokar. Lennart Hyland-estetik. 

En stil jag tog med mig till akademins högdragenhet och det förment vetenskapliga skrivandet. Där är den inte populär. För på universitetet förväntas man skriva krångligt och svårläsligt. Det delas inte ut några stilpoäng. Ju krångligare man får till det, desto bättre. 

Efter fotbollen var det musiken - Beatles gruppen i alla tonåringars öron, och grabbarna måste bara låta håret växa till föräldrarnas förtrytelse - som förenade oss. Hemma hos mig i mitt pojkrum kunde vi lyssna på Tio i topp med det smattrande leksaksgeväret vid omröstning. Men det stannade inte därvid. 

Fram med de akustiska gitarrerna, min Levin med ett förflutet i Frälsningsarmén, och i gång med det gemensamma musicerandet som ledde till bildandet av ett band tillsammans med ett par andra grabbar.

Samma år som vi fyllde fjorton. Det känns overkligt. Att vi var så fjunigt unga. Låttexter och ackord togs ut genom att lyssna på grammofonskivor. Inte vet jag om engelskan alltid satt så perfekt som vi trodde.

Inga ordentliga förstärkare fanns det pengar till, som kunde brukats hos Bäckströms klassiska musikaffär på Hyttgatan, granne med Glasbanken, när det skulle elektrifieras. 

Jag använde en vanlig radio modell större att förstärka ljudet med, som jag transporterade till replokalen surrad på baksmällan till min cykel. Gömd under ett lakan. 

Jag måste ha smugit mig ut med den otympliga apparaten i ett obevakat ögonblick, medan den skarpögda modern tittade åt ett annat håll. Annars undslapp henne inget.

Vad skulle vi heta? Olika namn föreslogs. I smäktande Sunny Afternoon sjunger Kinks ”Give me two good reasons why I ought to stay”. Det blev vårt namn. Two Good Reasons. Tipsat av A, i sitt blonda midjelånga hår och slanka linje en dubbelgångare till Cher.

En hel del spelningar blev det under några år. I regionen, men även på en ungdomsgård i Stockholm och på andra ställen. Somliga bra med fläkt och fart, som på en skoldans i Alunda eller på en rockklubb i Fagersta, andra förtjänar att lämnas till den barmhärtiga glömskan. 

Vi fick också, kors i taket, agera förband till stora engelska grupper på Jernvallen i Sandviken. [1]  Fråga mig inte hur det gick till med dessa gig. På mjuka ben anträdde vi scenen inför en publik på flera tusen. 

Så gick jag ut gymnasiet och tog studenten med vit mössa och allt, lyckades med det trots mycket skolkande i tredje ring. Min äldsta vän först året efter. 

En ny fas i livet - efter Jante-åren i brukssamhället. Vad göra sedan? Upsala och universitetet blev det, en främmande lärdomsvärld med inledande, svåra acklimatiseringsmånader. Men inte för min äldsta vän. 

Våra vägar skildes åt. Han stämplade in i Verket till en tjänstemannabefattning, avancerade till hög chef med tjänsteresor utomlands, och blev kvar i konsul Göranssons skapelse till pensionering. 

Någon gång kunde vi ringa varandra. Vänskapen  bestod. Trots ödets olika riktningar. 

Åren gick, som de plägar göra, och de har blivit många. Nu har vi åter kontakt. Men den färgas oundvikligt av hans utsatta belägenhet. 

Hur med några få ord sammanfatta vår gemensamma historia? Those were the days and we thought they would never end?

[1] (Om sextiotalsmusikens omvälvande betydelse handlar min bok Måste bara kyssa himlen. En roadtrip med Jimi Hendrix i bagaget (2008).