Klart att vänskap finnes!

Bild: Bokus.com

 

Har man turen att få leva länge, som i mitt fall, har många människor hunnit korsa ens stig under livsvandringen. Vissa, som inte fallit en på läppen, om man säger så, vill man helst inte återse igen. 

Det finns de, i det sammanhanget, som påstår att om du retar dig på någon, har du speglats, motvilligt tvingats skåda din personlighet. Kanske är det så. 

Andra pratar om personkemi som stämmer eller inte. Inget att göra åt. Antingen "stämmer" det, eller inte.

Något sker tydligen i det mellanmänskliga mötet som vi varken kan förutse eller kontrollera. Man skulle kunna säga att vi är utlämnade till varandra. Skepp som plötsligt sammanstrålar på öppet hav. "Det sa klick", kungen om förälskelsen i Silvia Sommerlath.

Johan Asplund, den uppslagsrike sociologen, begick fyndiga böcker om det mellanmänskliga spelet. Vände på perspektiven, skrev om hur man gör för att inte hälsa på en granne. Nyttigt att få veta det. Kanske borde han också tagit upp arbetsplatserna, dessa ofrivillighetens inrättningar.

I det utbildande yrke jag hade ingick dagliga möten med människor. Jag brukade säga att andra människor är min arbetsmiljö. Både när det gällde arbetskamrater och studenter var mina valmöjligheter små. Särskilt i det senare fallet. De bara dök upp, infann sig. Från olika håll och kanter.

Och stannade kvar. Även om jag uppmanade: Tänk efter om ni gör det bästa av ert korta liv genom att befinna er just nu här på min föreläsning. Om ni inte tycker det, bums iväg och gör något annat! Ingen tog mig på orden. Kanske vågade inte, vad vet jag.

Häromdagen fick jag till min sorg av hans dotter veta att Gunnar Oldenmark i Härnösand gått bort. Gunnar, fyrtiotalist (född 1940), som jag först mötte som vuxenstuderande på en av mina kurser i sociologi. Han stack omedelbart ut, gjorde skillnad genom sitt skarpa intellekt. 

Sedan blev han min kollega. Klok och vänlig. Lugn och eftertänksam. Till skillnad från mig. Otåligheten personifierad.

Under min gästprofessur i Berlin höstterminen 1993, besökte han mig. Jag var ivrig att visa honom allt på några få dagar. Körde honom kors och tvärs genom Berlin i vår gröna, gamla Audi. Ut till Potsdam. Jag ville för mycket. Efteråt mindes han ingenting, avslöjade han. Rena blackouten.

Efter att jag bytt lärosäte hade vi sporadisk kontakt, bodde många mil från varandra. När jag blev allvarligt sjuk och livet hotat, satte han sig i bilen, kvistade ned till Gefle för att visa mig att jag var viktig för honom. Sådan var Gunnar. Jag kommer att sakna honom.

Stig Claesson, som inte var säker på att vänskap finnes, skrev en bok om resor och krogsittande med Pär Rådström. Klart vänskap finns! Min vänskap med Gunnar utgör ett levande bevis på det. 

Vila i frid, Gunnar!