 |
| Bild: IMBd |
Det var den fyndige, han använde gärna teaterkonstens termer metaforiskt i sitt teoribygge, socialpsykologen Erving Goffman som begreppsliggjorde en fundering som länge upptagit mig. Genom sitt begrepp totala institutioner.
Jag hade funderat på vad den inbillar sig som sammanför ett antal människor under samma tak på att uppnå med denna koncentration av "humankapital". Goffmans begrepp totala institutioner föreföll mig med ens användbart.
Det var främst min egen själsligt nedtryckande skolgång, nog har väl alla sett Peter Tillbergs hemska tavla Blir du lönsam, lille vän?, som jag hade som empirisk referens.
Flit, ordning och gott uppförande belönades, skriftliga anmärkningar delades ut om man misskötte sig.
Reglers upprätthållande viktigare än lustfylld kunskapsförmedling. Skolsalen som disciplineringsrum. Om än, i mitt fall, inte lika ruskigt som i filmen Hets med Stig Järrel i en paradroll som en eleverna plågande lärare.
Även Verket utgjorde ett exempel. Ner dit till grottekvarnens helvete cyklade i ur och skur mina manliga släktingar genom Centralporten för att under ett skift, instämplade bakom taggtråd, tillfredsställa arbetsköparen. En lägerliknande arbetsplats.
Vilande på premissen att man måste försörja sig och sin familj. Den som icke arbetar skall icke äta. Oersättlig livstid berövades gubbarna. Eller, kanske bättre uttryckt, tillät de den sig berövas.
"Ropen skalla - daghem åt alla!" Ekonomen Otto Steiger stack djärvt inopportunt ut om daghemmen. De som verkar inom dessa institutioner gör det för brödfödan, inget annat, enligt honom. Tillskriv dem inga ädla motiv.
Personalen hyser inget altruistiskt intresse visavi barnen. De är institutionsbärare och inget annat. Även om de försöker att förgylla sin roll. Få det att låta bättre än vad det egentligen är.
Nå, mina döttrar gick på Kapellgärdets daghem i Upsala, när vi bodde i studentlägenhet för familjer på Väktargatan.
Det förtjänar tillstås att det var en förhållandevis bra kommunal inrättning med röda "fröknar" som jag ofta diskuterade politik med, vid lämning och avhämtning. Andan i huset var icke-auktoritär.
Andra dagis, jodå jag vet att det inte heter så längre utan "förskola", som jag observerat från insidan har inte varit som Kapellgärdet. Jag har inte kunnat låta bli att tänka vingklippning och stukning. Anpassningsträning inför det väntande vuxenlivet.
Michel Foucault läste jag, fransmannen blev snabbt en inspiratör och husgud. Hans teorier om det moderna fängelset och självdisciplineringens fenomen som innebär att man blir sin egen fångvaktare. Nog går det att generalisera till andra sammandragningar av människor än fängelsets.
Vi håller tummen i ögat på oss själva. Även på andra, så som familjemedlemmar och arbetskamrater. Existentiella kapos är vi. Om inte jag, ska heller inte du. Mitt tillkortakommande ska också vara ditt.
Slocknade drömmar och förhoppningar resultatet.
När jag jobbade på högskolan i Sundsvall hörde jag talas om Hasselakollektivet i Helsingeskogarna. Pedagogiskt tuffa tag mot ungdomar på glid för att få dem på rätt köl, göra vanliga Svenssons av dem.
Socialdemokratisera dem som en som arbetat där förklarade det för mig.
En rik flora har utvecklats för att fånga den totala institutionens effekter: institutionalisering, hospitalisering, sensorisk deprivering. Själslig nedbrytning, mer eller mindre subtilt.
Det är när jag ser serien Wayward på Netflix, om ett tuktande, smygfascistiskt ungdomshem med extremt stränga regler i Vermonts skogar, som min text skriver sig. Jag kan inte låta bli att associera till den uppfostringsanstalt för unga som regimen i DDR inrättade i Torgau. [1]
Jag är redan från början inne på samma som två av de tvångsvårdade ("vård" naturligtvis ett skämt i sammanhanget) ungdomarna i serien: hur flyr man, hur tar man sig härifrån?
När vi som elever, anställda eller interner slutar drömma om att göra motstånd, då är vi redan döda.
[1] I den tyska filmen Barbara (2012) om en läkare som anses systemfientlig förekommer den omänskliga inrättningen i Torgau.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar