I mörkret är alla katter grå

Sisyfos (Bild: iStock)

 

Under många år var jag fast anställd inom högskoleväsendet. Så länge att jag av staten tilldelades en medalj ”för nit och redlighet i rikets tjänst”.

   Samtidigt frilansade jag, nota bene utan kontrakt, på Gefle Dagblads kultursida samt medverkade med krönikor i Universitetsläraren, hälsingetidningarna och andra publikationer.

   Ofta gick debattens vågor höga, tonfallet allt hätskare, när något jag skrev i GD polemiserades mot på Arbetarbladets ledarsida eller kultursida. (Numera återfinns de lokala, forna tidningskonkurrenterna under samma ägandetak.) 

   I det senare fallet hette redaktören Karin Månsson. Det är inte att fara med osanning eller överdriva att hävda att hon hade ett horn i sidan till mig. Eller att hon retade sig på mina skriverier.

  En gång lät hon syrligt undslippa sig om lektorn på högskolan i Gefle: ”den statsanställde dissidenten”. Jag läste in ”den anställningstrygge”. 

   Trampade hon på en öm tå? Jag tog spontant illa vid mig. Led jag av en falsk självbild, var jag inte alls den illojale intellektuelle i Jan Myrdals anda som jag försökte att intala mig? Hade jag mitt, trots allt, på det torra och riskerade ingenting med mitt skrivande? 

   Nog hade hon en poäng. Något av en skvader var jag onekligen. Plikttrogen anställningsägare men ofta kritisk i spalterna mot min arbetsköpare, bet den hand som födde mig.

Häromdagen ramlade jag över formuleringen ”integrerad men utanför”. Är inte det allas vår position, det vill säga alla vi som anser oss vara systemkritiska men inte gärna vill hamna ute i kylan? 

   ”Rättshaverist” brukar man etikettera den kompromisslöse och ”omöjlige”, den peststämplade.

   ”Repressiv tolerans” pratade Herbert Marcuse om. Systemet behöver sina kritiker, det kan exemplifieras med den till prestigefyllda MIT i Boston förr knutna Noam Chomsky och hans hårda kritik av USA:s imperialistiska utrikespolitik, för legitimitetens skull. 

   Men kritiken betyder i praktiken inte särskilt mycket. Systemet står orubbat. Kritiken riskerar likna ett Sisyfosgnetande. Ett agerande som om det var viktigt. Men, vilket är alternativet? Kasta in handduken och modstulet tystna?

Efter murens fall i DDR, när Stasi-arkiven öppnats, namngavs personer som hade räknats till dissidenterna. Men som nu påstods i själva verket varit ”Inofficiella Medarbetare” som det hette om dem som under pseudonym tjänat säkerhetstjänsten genom att lämna uppgifter till densamma om vänner och bekanta, ja till och med familjemedlemmar. 

   Många traumatiserades av att få veta att de i hemlighet varit avlyssnade och observerade. Av dem som de aldrig i världen kunnat tro det om. 

   Bland dem som offentligt påstods varit informatörer under den realsocialistiska regimen fanns två välkända namn: teaterkonstnären Heiner Müller och författaren Christa Wolf. Båda nekade, mest ihärdigt den förre. 

   Att han informellt samtalat med Stasi hade, enligt honom, varit nödvändigt för att rädda kolleger som misstänktes för att vara ”republikfiender” och riskerade att arresteras. 

   Tja, en version står mot en annan. Och ännu är väl inget definitivt fastslaget vad gäller de båda ovanstående.

Är uttrycket ”gråzon” befogat för att undvika en svartvit uppdelning, som deklarerar att antingen är man det ena eller det andra? Och därigenom undgå moraliserande utfall mot dem man tycker ha svikit. I verkligheten är alla katter grå, som det heter.

   Går de som vägrar att sjunga med i den samstämda opinionskören, men inte vill förpassas till de exkluderades skara med avstängd dialog, med på att de är integrerade, om än utanför?

Även publicerad på lindelof.nu 2025-11-04