Mot Balkan!

Av Käthe Kollwitz.( Bild: Kuadros)

”Aldrig mera krig” uttryckte Ture Nerman, pacifist, en förhoppning om. Men det verkar som om historien "måste" upprepas gång på gång. Krigen och fasorna. Död och blodspillan. Människor på flykt.     

   Efter andra världskrigets slut fördrevs tolv miljoner tyskar från olika områden i Europa, Sudet, Ostpreussen med flera, där de hade sina rötter långt tillbaka, sin älskade Heimat. 

   Kan det förstås som något annat än en primitiv hämnd för nazismens brott, en kollektiv skuld hade fastslagits och straff skulle utkrävas. Oskyldiga människor straffades - blott för att de var tyskar. Bortom rätt och vett. 

   Varför denna fördrivning, etniska rensning, på europeisk mark? Ett nedtystat kapitel i den officiella historieskrivningen om 1900-talet. Varför får man inte prata om det? Vem gagnas av påbjuden tystnad? Och vem avgör vad som får sägas? 

   Vad med den påstådda yttrandefriheten, strängt villkorad?
   Likadant med serberna efter Balkankrigen som för tyskarna. De fördrevs från hem och grund. Hus och mark stals från dem - de onda som de demoniserande stämplades. Förövarna. Skurkarna.
   Behandlingen av kvarvarande serber i Kroatien och Bosnien påminner om hur ryssarna diskriminerande behandlas i Ukraina ”bara” för att de är ryssar. 

Det som stannar kvar, förvisso bland mycket annat, när jag läst Peter Handkes reseanteckningar från 90-talets Balkan och som får mig att osökt dra paralleller till kriget i Ukraina är mediernas diskutabla roll. Deras påtagliga brist på sanningsenlighet. [1]

   Medierna i väst framställde 1990-talskrigen på Balkan på ett sådant, propagandistiskt, sätt att serberna entydigt gjordes till angripare och måste fördömas, aldrig kunde de beskrivas som offer, per definition en omöjlighet. Det var bestämt på förhand.
   Main stream media (msm) redigerade tendentiöst och ställningstagande krigsrapporteringen från Balkan så att angreppen från Nato:s missiler och bombplan kunde legitimeras. Med dödandet av civila.

   Nog känns det hela igen från dagens Ukraina. SVT, samt övriga msm, stödjer oreserverat och onyanserat Zelenskyj. 

   Han är den gode. Putin den onde. Så ser narrativet ut, som styr den vagt förklädda propagandan.

Handke knyter an till den omdiskuterade filmen Underground (1995) av Emir Kusturica. I den spåras Jugoslaviens upplösning till att Tyskland erkände den tyskvänliga utbrytarregionen Kroatien som en egen, självständig och suverän stat. 

   Erkännandet kan liknas vid ett knivhugg i ryggen på Jugoslavien.
   Handke är inne på samma spår som Kusturica. Jugoslaviens sönderfall är konsekvensen av yttre makters intervention. 

   Återigen ser jag framför mig Ukraina, det så kallade "hybridkriget", det "ställföreträdande". I Washington gnuggar pajasen i Vita huset händerna. Bakom honom det militär-industriella komplexet. 

   

Handke är en upptäckare, med öppen, ocensurerad blick fångar han verkligheten och skriver om det. Jag skulle vilja kalla honom realist, bortom ideologier och hänsynstaganden. De som fördömt honom känner honom inte, denne intellektuelle med ovanlig integritet och resning.
   Inte har vi många av hans kaliber i Sverige. Om ens någon efter Lars Gustafsson och Jan Myrdal. Landet är intellektuellt tomt. Det är omöjligt att föra en vettig, anständig diskussion. Jamar du inte med i den samstämd kören, stämplas du. 

   Ta Ukraina, om du försöker att nyansera: är du en "putinist", en "rysskramare"?!

Nog pånyttföder Handke hos mig en gammal längtan att själv få färdas omkring på Balkan, se med egna ögon. I den meningen kan Handke läsas som en synnerligen initierad guide. Liksom Stig Claesson en gång. 

   Den sistnämnde var med om att som volontär bygga upp Jugoslavien efter kriget. (Se hans Brev till en hembygdsgård, 1974.)

[1] Uttrycket tillskriver jag Göran Rosenberg, som väljer det framför att tala om "sanningen". (Recension av honom i Expressen 2025-11-04)

Peter Handke: Frågor i tårar. Essäer. Översättning Joachim Retzlaff och Daniel Pedersen. Karneval förlag 2025