Blir du aldrig trött i munnen?

Alexei Stakhanov (Foto: BBC World News)

1945, under den omfattande metallarbetarstrejken i Sverige, den största arbetsnedläggelsen sedan storstrejken 1909, men som nog måste utvärderas som att den inte gav särskilt mycket mer i lönekuvertet än om man hade undvikit konflikt, skickades en ombudsman från förbundskansliet i Stockholm till Sandviken med uppdraget att tala de strejkande till rätta. 

Han lade an en mjuk, vädjande, för att inte säga inställsam ton: - Tänk på era [underförstått stackars] familjer som har det svårt att få mat på bordet. Syftande på de små summor som kunde utbetalas från strejkfonderna.

Han påminde i sin retorik om en bårlärka. En sådan där som gråter mer än gärna på begravningar. När min morfars bror jordfästes dök det upp en sådan figur och höll ett långt tal vid hans kista. Tårarna flödade efter en stund ur ögonen, rösten bar nästan inte. 

Änkan  hade aldrig träffat mannen. Berättade hon, överrumplad och bestört, efteråt. Vem i hela friden var han?

Jag fick för mig att mannen berördes av sina egna ord, sin vältalighet. Och de hade intet med den döde i kistan hade att göra. Det kunde ha varit vem som helst.

Nå, apropå min morfar. När ombudsmannen äntligen tystnade och uppmanade de församlade: - Varsågod att fråga om något ni har på hjärtat, kom det genast från morfar: - Blir du aldrig trött i munnen? Kunde en replik ha varit mer dräpande? Det var min morfar, det. Som inte kröp för någon.

Jag har ofta citerat det. Jag har ju i yrket umgåtts med dem i den "snackande klassen", som de säger i Danmark. Akademiker och andra som mer än gärna tar till orda. Utan att ha något viktigt att förtälja.

Jag härstammar från metallarbetare. Och det går tillbaka ända till 1880-talet, när morfars far och hans farfar ankom Sandviken för att jobba nere i Verket. (Morfar föddes 1890, som trettonåring stämplade han in.) Tidigare kallade jag dem "jordens utvalda folk". 

Nämligen så stolta över sig själva och sin samhällsinsats. Alla andra bar de ju på sina axlar genom sin mervärdesproduktion.

En av mina kompisar tjänade ihop till sitt levebröd som tråddragare på Sandvik. Han försummade aldrig att med retsam stämma upplysa mig om att han hade ett riktigt jobb, till skillnad från mitt.

Jobbet som högskolelärare var enligt honom, stachanoviten, snäppet över "lektanternas", förskolelärarna, men inte mycket mer än så. 

Jag tröttnade på att ständigt få höra om hur tärande jag var och gensköt honom: - Jag kan visa dig med statistik, svart på vitt, att du tillhör en krympande samhällsklass. Industriarbetarna ersätts av robotar, produktionen automatiseras.

Där fick han väl så han teg, tänkte jag i min enfald. Men icke: - Där ser du, vi blir allt färre som måste försörja allt fler.

Jordens utvalda folk, som, sagt.